Ok, jag ska skriva en krönika om forskningspolitik eller något i den stilen, är alldeles för trött men behöver sortera mina tankar lite. Det gör jag här och imorgon kan jag läsa vad jag tänkte och förkasta alltihop. Smart eller hur.
Jag tänkte utgå ifrån Gollum och hans kärlek till ringen. Hur han blir helt beroende på den trots att den förvandlar honom till en ganska otrevlig varelse. Hans kärlek och hat till den, den mörka makten som kallar och bestämmer över honom.
Känns det bekant?
Efter disputationen glänser doktorsringen på fingret. Det är det man får och har att titta på efter många års slit som i bästa fall var en äventyrlig resa och i värsta fall någonting man ångrar bittert. Men vad ska man ha ringen till? Om man vill ha maximal användning för den ska man vara kvar i forskningens korridorer. Slåss mot dem som står i vägen, samtidigt dyrka Sauron för att få pengar, ha en armé av orcher som jobbar dag och natt. Några heroiska väljer en egen väg och slåss för högre syften, att rädda mänskligheten och sånt. De flesta dör dock på vägen.
Det är såklart en överdrift men för det första är det kul med överdrifter, om inget annat kan man skratta åt eländet en liten stund och för det andra är forskningsvärlden en alldeles egen värld. Med olika grupperingar, ett eget språk, besynnerliga system (peer review till exempel) och en karriärväg som låter Frodos resa för att förstöra ringen blekna i jämförelse.
Att förstöra ringen - det påminner mig det jag har sagt om det akademiska karriärsystemet. Att man borde göra som på vissa tidingsredaktioner, sparka alla och sedan börja om från början.
För övrigt brukar vi säga "att göra en Gollum" när någon köper doktorsringen innan själva disputationen för att kunna ta på den direkt efteråt.
Och nu ska jag sova innan det här spårar ur totalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar