Ny vecka, nya tag.
Som alltid var det lite pappersexercis som skulle göras och jag hade verkligen förberedd mitt samtal med kommunen om dagis-timmarna. Det var oerhörd enkelt. Damen från kommunen, som verkade rätt trevlig, sa att jag skulle räkna ihop hur många timmar jag tror att jag kommer att jobba per vecka, lägga 15 timmar på det för att söka jobb och sen är det klart. Jag fyllde i blanketten, skrev ett litet brev hur jag hade tänkt och la allt i ett kuvert med frimärke på. Om det blir lika smärtfritt som det lät återstå att se men för en gångs skull är jag ganska positiv.
Inte helt så positivt var däremot dagens besked från a-kassan. Ett tjockt kuvert dunsade ner i hallen precis innan jag skulle iväg för att hämta barnen. Det saknas några intyg, bland annat kompletterande uppgifter från arbetsgivaren för att jag har varit föräldraledig. Det kan jag förstå. Mindre förståelse har jag för att jag nu måste springa efter ett arbetsgivarintyg för att jag har frilansad (på timanställning) i hela FYRA timmar under den tiden som jag har varit inskriven som arbetslös. Nu undrar jag:
1. Om det ska vara så mycket besvär om man nu har möjlighet att jobba, är det då värt det? Inkomsten från det uppdraget är minimalt.
2. Vilken arbetsgivare har lust att ge uppdrag om de sedan måste fylla i en massa papper?
3. Är det meningen att folk ska jobba när det finns ett tillfälle eller inte?
Timmarna där jag har jobbat får jag ingen ersättning för. Självklart. Räcker det inte med det? Måste det fyllas i en massa papper hit och dit?
I filmen "Bröllopsfotografen" får huvudpersonen Robin ett råd av sin far: "Du vet när det är tuffa tider så gäller det att fylla frysen med vilt och att jobba svart så mycket som möjligt tills det kommer bättre tider" eller något i den stilen.
Det bästa rådet jag har fått hittills av en vän: "Tänk aldrig på a-kassan som din vän. De följer bara regler."
Så sant så sant.
Men jag har varit duktig och fyllt i två blanketter av fem, lagt allt i kuvert med frimärken på och imorgon blir det lite telefonsamtal och jakt - inte efter vilt men efter intyg.
Och snart är det dags att köpa ett nytt häfte med frimärken.
måndag 30 augusti 2010
söndag 29 augusti 2010
Sockerbröllop
Igår var det sex år sedan att vi stod i trädgården i Stabby prästgård och sa ja till varandra. Mer än så behövde vi förresten inte säga, det var ett borgerlig vigsel och själva vigselakten var ganska snabb:
- Vill du ja henne?
Svar: ja
- Vill du ha honom?
Svar: ja
Inte många krusiduller där inte. För övrigt så körde vi hela kittet med brudnäbbar, musik, tal osv. Bara gud var inte särskild närvarande (fast vi fick en önskan om välsignelse av en av dem religiösare gästerna).
Men hur fira bröllopsdag med två små barn i huset?
Så här har vi gjort hittills:
1 år Jag var gravid och vi gick ut och åt på en italiensk restaurang (vi var på bröllopsresa i Italien). Trevligt.
2 år Jag hade precis börjat jobba på Karolinska och hade ett möte den dagen som drog ut över tiden. Kom hem försent men jag tror att vi åt något gott och att det fanns blommor och vin. Just det, det var första gången jag drack efter att ha ammat i 10 månader och varit gravid i 9 och jag kommer verkligen ihåg hur besviken jag var att vinet smakade APA och inte alls gott.
3 år Gravid igen (här gick det undan minnsann). På morgonen hade vi ett inskrivningssamtal på MVC, sedan en akuttid med lilla dottern pga av sprucken trumhinna. Och på grund av det gjorde vi inget på kvällen fast vi hade barnvakt.
4 år Jag tror inte att vi gjorde något. Mitt i veckan, två små barn, sömnbrist - jag tror att vi sa grattis i alla fall.
5 år Nu börjar det hända saker! Av en slump upptäckte jag tre månader innan (!) att Bo Kaspers Orkester skulle spela på Katalin på bröllopsdagen. Jag bokade biljetter utan att tveka. Mina föräldrar kom hit för att vara barnvakt, vi gick först ut och åt (italiensk igen, varför ändra ett vinnande koncept) och efter det var det konsertdags. Det var verkligen underbart. Och väl behövd efter en inte helt så rolig sommar.
Efter förra årets succe var det såklart svårt att fundera ut något nytt, speciellt utan att importera någon barnvakt. Dagen innan hade sonen feber också, till och med med barnvakt hade det blivit svårt.
Men det blev en fin dag. Egentligen en ganska vanlig dag men med lite guldkant.
Jag var iväg på ett frilansjobb på dagen, på GE Healthcare. Där intervjuade jag vd:n och han pratade om samarbeten och nya produkter:
- Det är ungefär som att dejta, man måste träffa nån, hitta rätt och så måste det klicka också.
En kul kommentar om läkemedelsindustrin på bröllopsdagen tyckte jag.
På eftermiddagen var vi i lekparken och hade kul, dottern klättrade som en apa och var glad. Och jag var glad för att hon var det, så där löjlig glad och stolt som bara en mamma kan bli när barnet hänger på en klätterställning och ropar "titta mamma jag kunde ju!".
Middagen var lite kaotisk som alltid. Tårta, blommor, choklad och mousserande fanns också vid olika tillfällen.
Fler sådana där dagar tack.
P.S.: Jag har en hemlig plan för nästa är. Men den avslöjar jag inte :-)
- Vill du ja henne?
Svar: ja
- Vill du ha honom?
Svar: ja
Inte många krusiduller där inte. För övrigt så körde vi hela kittet med brudnäbbar, musik, tal osv. Bara gud var inte särskild närvarande (fast vi fick en önskan om välsignelse av en av dem religiösare gästerna).
Men hur fira bröllopsdag med två små barn i huset?
Så här har vi gjort hittills:
1 år Jag var gravid och vi gick ut och åt på en italiensk restaurang (vi var på bröllopsresa i Italien). Trevligt.
2 år Jag hade precis börjat jobba på Karolinska och hade ett möte den dagen som drog ut över tiden. Kom hem försent men jag tror att vi åt något gott och att det fanns blommor och vin. Just det, det var första gången jag drack efter att ha ammat i 10 månader och varit gravid i 9 och jag kommer verkligen ihåg hur besviken jag var att vinet smakade APA och inte alls gott.
3 år Gravid igen (här gick det undan minnsann). På morgonen hade vi ett inskrivningssamtal på MVC, sedan en akuttid med lilla dottern pga av sprucken trumhinna. Och på grund av det gjorde vi inget på kvällen fast vi hade barnvakt.
4 år Jag tror inte att vi gjorde något. Mitt i veckan, två små barn, sömnbrist - jag tror att vi sa grattis i alla fall.
5 år Nu börjar det hända saker! Av en slump upptäckte jag tre månader innan (!) att Bo Kaspers Orkester skulle spela på Katalin på bröllopsdagen. Jag bokade biljetter utan att tveka. Mina föräldrar kom hit för att vara barnvakt, vi gick först ut och åt (italiensk igen, varför ändra ett vinnande koncept) och efter det var det konsertdags. Det var verkligen underbart. Och väl behövd efter en inte helt så rolig sommar.
Efter förra årets succe var det såklart svårt att fundera ut något nytt, speciellt utan att importera någon barnvakt. Dagen innan hade sonen feber också, till och med med barnvakt hade det blivit svårt.
Men det blev en fin dag. Egentligen en ganska vanlig dag men med lite guldkant.
Jag var iväg på ett frilansjobb på dagen, på GE Healthcare. Där intervjuade jag vd:n och han pratade om samarbeten och nya produkter:
- Det är ungefär som att dejta, man måste träffa nån, hitta rätt och så måste det klicka också.
En kul kommentar om läkemedelsindustrin på bröllopsdagen tyckte jag.
På eftermiddagen var vi i lekparken och hade kul, dottern klättrade som en apa och var glad. Och jag var glad för att hon var det, så där löjlig glad och stolt som bara en mamma kan bli när barnet hänger på en klätterställning och ropar "titta mamma jag kunde ju!".
Middagen var lite kaotisk som alltid. Tårta, blommor, choklad och mousserande fanns också vid olika tillfällen.
Fler sådana där dagar tack.
P.S.: Jag har en hemlig plan för nästa är. Men den avslöjar jag inte :-)
Såld: ett stycken reportage
I fredags var jag hos Ergo, Uppsalas studenttidning, för att sälja mitt låååånga reportage (25.000 tecken) om forskningspolitik. Att jag inte skulle få så mycket betalt visste jag redan men tyckte att det ändå var bättre att publicera än att det ligger här och möglar. Sedan var jag beredd på ganska mycket - en rejäl nerbantning eller en uppdelning i en serie i bästa fall.
Tänk så förvånad jag blev när chefredaktören sa att egentligen så kunde han ta det som det var. Allt i ett svep på två uppslag med bilder och illustrationer. Han föreslog bara några småändringar och det var klart.
Vilken pepp! Det kanske ändå går att bedriva den här verksamheten?
Sedan diskuterade vi lite om det inte vore fint att bifoga en lite mer personlig krönika om mina egna erfarenheter som doktorand/forskare. En sådan skrev jag i vintras för kursen, jag kände mig modig och tyckte att visst, det kan jag väl slänga med. På väg hem började jag åter igen fundera på det som jag har funderat på ganska länge - att helt enkelt skriva om det som har hänt. Inte för att folk ska tycka synd om mig men för att dela med mig och för att ge ett svar på den eländiga frågan varför jag har slutat att forska.
Fördelar: jag får skriva av mig (det har jag delvis redan gjort), jag delar med mig till dem som går igenom samma sak. Jag tror att det är (tyvärr) ganska många som kan känna igen sig. Det skulle också vara ett exempel på hur det nuvarande forskningspolitiska systemet kan knäcka ambitiösa unga människor.
Nackdelar: att det blir för personligt, att jag berättar för mycket helt enkelt och blir stämplad som misslyckad.
Jag funderar vidare. Det kanske kommer några små berättelse då och då, att skriva allt i ett svep skulle jag aldrig orka.
Feedback mottages tacksam.
Från nobelprisambitioner till frilansande (arbetslös) journalist - någon som vill höra den historien?
Tänk så förvånad jag blev när chefredaktören sa att egentligen så kunde han ta det som det var. Allt i ett svep på två uppslag med bilder och illustrationer. Han föreslog bara några småändringar och det var klart.
Vilken pepp! Det kanske ändå går att bedriva den här verksamheten?
Sedan diskuterade vi lite om det inte vore fint att bifoga en lite mer personlig krönika om mina egna erfarenheter som doktorand/forskare. En sådan skrev jag i vintras för kursen, jag kände mig modig och tyckte att visst, det kan jag väl slänga med. På väg hem började jag åter igen fundera på det som jag har funderat på ganska länge - att helt enkelt skriva om det som har hänt. Inte för att folk ska tycka synd om mig men för att dela med mig och för att ge ett svar på den eländiga frågan varför jag har slutat att forska.
Fördelar: jag får skriva av mig (det har jag delvis redan gjort), jag delar med mig till dem som går igenom samma sak. Jag tror att det är (tyvärr) ganska många som kan känna igen sig. Det skulle också vara ett exempel på hur det nuvarande forskningspolitiska systemet kan knäcka ambitiösa unga människor.
Nackdelar: att det blir för personligt, att jag berättar för mycket helt enkelt och blir stämplad som misslyckad.
Jag funderar vidare. Det kanske kommer några små berättelse då och då, att skriva allt i ett svep skulle jag aldrig orka.
Feedback mottages tacksam.
Från nobelprisambitioner till frilansande (arbetslös) journalist - någon som vill höra den historien?
torsdag 26 augusti 2010
15 timmar
Förresten så skulle jag gärna vilja byta ett ord eller två med den människan som kom på att barn till arbetslösa bara får gå på förskolan 15 timmar i veckan. Om man nu verkligen vill hitta ett jobb (och jag tror ändå att de flesta vill det inom en överskådlig tid) måste man ha tid för att söka. Mycket tid. Inte bara för att skriva själva ansökningarna men för att leta reda på vad man kan söka, nätverka, gå kurser osv. Hur man ska hinna det på 15 timmar är ett mysterium för mig.
För barnen kan det inte heller vara så kul att hamna utanför på dagis. Det ska vara en pedagogisk verksamhet med läroplan och allt men är den ena föräldrarn arbetslös så var det inte så noga med pedagogiken. Då är det bättre att de sitter hemma med en inte helt så glad mamma och tittar på tv eller?
Jag älskar mina barn och tycker om att vara med dem men om jag blir jättestressad över att jag egentligen borde göra någonting annat blir det inte bra för någon.
En månad har man på sig innan 15-timmars regeln börjar gälla. Gissa om mina bedrifter att starta eget har något att göra med det.
För barnen kan det inte heller vara så kul att hamna utanför på dagis. Det ska vara en pedagogisk verksamhet med läroplan och allt men är den ena föräldrarn arbetslös så var det inte så noga med pedagogiken. Då är det bättre att de sitter hemma med en inte helt så glad mamma och tittar på tv eller?
Jag älskar mina barn och tycker om att vara med dem men om jag blir jättestressad över att jag egentligen borde göra någonting annat blir det inte bra för någon.
En månad har man på sig innan 15-timmars regeln börjar gälla. Gissa om mina bedrifter att starta eget har något att göra med det.
Veckans skämt: arbetslös
Det här är min tredje vecka som arbetslös och jag är helt slut. Arbetslös är inte lika med sysslolös om nu någon skulle tro det. För det första har jag faktiskt jobbat lite med frilansuppdrag. Ett av dem blev otroligt jobbigt, först var det svårt att få tag i folk trots att det fanns ett pressmeddelande med fyra telefonnummer på och när jag väl hade jagat rätt på dem var det svårt att få ur dem någonting annat än det som stod i pressmeddelandet. Artikeln blev lite glatt och trevligt och kom bums tillbaka från redaktören med kommentaren att den var för glatt och trevligt. Ja, det tyckte jag ju själv också.
Nyatag idag, dags att bli cynisk, bitter och negativ. Och det blev bra! Eller mycket bättre i alla fall.
Förutom att frilansa har jag min kurs i att starta eget företag. Det är trevligt och det är många roliga människor (bara tjejer faktiskt) som har många idéer. Men trots allt är min lilla hjärna väldigt upptagen med det där att starta eget, hur det ska gå, om det går ihop ekonomisk och allting. Och då och då dyker tanken upp: jag är fullständig vansinnig. Jag har jobbat hård för att bli forskare, blev det också och vad gör jag nu? Frilansande journalist? Jag tyckte att tillvaron som forskare var för osäker och nu då? Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag har verkligen märkt att jag är ganska beroende av att prata om det jag gör om det ska bli bra. Idag pratade jag lite med redaktören och då bara vällde det ur mig hur jag skulle kunna skriva om artiklarna utan att hon hade sagt speciellt mycket. Om jag nu verkligen ska frilansa ska jag nog inte sitta hemma själv och jobba. Jag behöver en frilanskompis som vill dela kontor med mig, ta en fika då och då och låter mig bluddra om det jag skriver så jag kommer på hur jag ska göra.
Sen är ju hela den där arbetslösheten ganska jobbig. Det är verkligen inte min grej och jag gör allt för att verkligen inte vara sysslolös heller. Jag kanske brode ta en dag där jag äter praliner och tittar på Oprah?
Jag tror att det får vara mitt projekt för nästa vecka. Imorgon är jag redan fullbokat.
Nya
Förutom att frilansa har jag min kurs i att starta eget företag. Det är trevligt och det är många roliga människor (bara tjejer faktiskt) som har många idéer. Men trots allt är min lilla hjärna väldigt upptagen med det där att starta eget, hur det ska gå, om det går ihop ekonomisk och allting. Och då och då dyker tanken upp: jag är fullständig vansinnig. Jag har jobbat hård för att bli forskare, blev det också och vad gör jag nu? Frilansande journalist? Jag tyckte att tillvaron som forskare var för osäker och nu då? Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag har verkligen märkt att jag är ganska beroende av att prata om det jag gör om det ska bli bra. Idag pratade jag lite med redaktören och då bara vällde det ur mig hur jag skulle kunna skriva om artiklarna utan att hon hade sagt speciellt mycket. Om jag nu verkligen ska frilansa ska jag nog inte sitta hemma själv och jobba. Jag behöver en frilanskompis som vill dela kontor med mig, ta en fika då och då och låter mig bluddra om det jag skriver så jag kommer på hur jag ska göra.
Sen är ju hela den där arbetslösheten ganska jobbig. Det är verkligen inte min grej och jag gör allt för att verkligen inte vara sysslolös heller. Jag kanske brode ta en dag där jag äter praliner och tittar på Oprah?
Jag tror att det får vara mitt projekt för nästa vecka. Imorgon är jag redan fullbokat.
Vuxenpoäng del II
Efter förra inlägget känner jag att jag måste utveckla lite.
Jag tror att det jag försökte säga var att om alla (speciellt småbarnsföräldrar) som samlar på sig vuxenpoäng skulle vara mindre präktiga, duktiga och världsbäst på allt så skulle livet vara bra mycket enklare.
En annan tanke: vem är det som är mest vuxen egentligen, tjusiga barnfria par som går på restaurang, teater och gör en massa vuxensaker ihop eller jag som sitter på golvet och bygger Lego, blir glad över ett besök i Astrid Lindgrens Värld och låter mig skjutas i ryggen/rumpan med vattenpistol?
Jag ska från och med nu samla på barnpoäng. vad har man dem till? Köpa godis såklart!
Och tantpoäng, de är till för att träffa en god vännina på ett fik med tantstuk och beklaga sig över dagens ungdomar.
Då är det bara att börja samla, jag vill både ha godis och fika.
Jag tror att det jag försökte säga var att om alla (speciellt småbarnsföräldrar) som samlar på sig vuxenpoäng skulle vara mindre präktiga, duktiga och världsbäst på allt så skulle livet vara bra mycket enklare.
En annan tanke: vem är det som är mest vuxen egentligen, tjusiga barnfria par som går på restaurang, teater och gör en massa vuxensaker ihop eller jag som sitter på golvet och bygger Lego, blir glad över ett besök i Astrid Lindgrens Värld och låter mig skjutas i ryggen/rumpan med vattenpistol?
Jag ska från och med nu samla på barnpoäng. vad har man dem till? Köpa godis såklart!
Och tantpoäng, de är till för att träffa en god vännina på ett fik med tantstuk och beklaga sig över dagens ungdomar.
Då är det bara att börja samla, jag vill både ha godis och fika.
tisdag 24 augusti 2010
Vuxenpoäng
Jag satte etiketter på mina inlägg hittills idag - inte för att det är så många men för att jag tänkte en sådan grej kanske man ska göra från början. Ovanligt organiserad men jag kommer aldrig hitta någonting själv annars. Det jag skrev igår fick etiketten "vuxenpoäng".
Jag gillar inte vuxenpoäng. I alla fall inte nu längre. Det var lite kul ett tag innan vi alla fyllde 30. Nu är vi alla fullvuxna och jag undrar lite vad poängen är till för? Får man nåt eller ska man skämmas? Vad är nästa nivå - tantpoäng?
Min ibland lite knasiga hjärna har redan funderat ut en konspirationsteori.
Så här är det:
De flesta saker som man får vuxenpoäng för är dyra. Till exempel villa och kombi. Andra är bara tråkiga, till exempel allsång på Skansen. Först ska vi alltså alla lägga en massa pengar på saker som vi egentligen inte har råd med. Flera miljoner i lån för ett hus - javisst. Stor kombi så att alla barnen och barnvagnen får plats - klart att det behövs. För att ha råd måste vi slita och jobba, på den lilla tiden som finns kvar ska vi då dessutom vara superföräldrar och laga välbalanserade måltider. Inte konstigt att orken tar slut och att det enda vi orkar med är att titta på allsång på Skansen eller att somna i soffan på fredagar till Let's Dance.
Revolution! Skit i poängen!
Hur det ska gå till berättar jag imorgon. Nu är jag alldeles för trött efter att ha jobbat hela dagen (ännu konstigare eftersom jag är arbetslös) och orkar bara med - ja jag vet inte. Nåt på TV kanske?
Jag gillar inte vuxenpoäng. I alla fall inte nu längre. Det var lite kul ett tag innan vi alla fyllde 30. Nu är vi alla fullvuxna och jag undrar lite vad poängen är till för? Får man nåt eller ska man skämmas? Vad är nästa nivå - tantpoäng?
Min ibland lite knasiga hjärna har redan funderat ut en konspirationsteori.
Så här är det:
De flesta saker som man får vuxenpoäng för är dyra. Till exempel villa och kombi. Andra är bara tråkiga, till exempel allsång på Skansen. Först ska vi alltså alla lägga en massa pengar på saker som vi egentligen inte har råd med. Flera miljoner i lån för ett hus - javisst. Stor kombi så att alla barnen och barnvagnen får plats - klart att det behövs. För att ha råd måste vi slita och jobba, på den lilla tiden som finns kvar ska vi då dessutom vara superföräldrar och laga välbalanserade måltider. Inte konstigt att orken tar slut och att det enda vi orkar med är att titta på allsång på Skansen eller att somna i soffan på fredagar till Let's Dance.
Revolution! Skit i poängen!
Hur det ska gå till berättar jag imorgon. Nu är jag alldeles för trött efter att ha jobbat hela dagen (ännu konstigare eftersom jag är arbetslös) och orkar bara med - ja jag vet inte. Nåt på TV kanske?
måndag 23 augusti 2010
Premiär
Ibland kommer man på att man håller på att göra någonting för första gången. Och då kan det kännas mycket större än vad det är egentligen.
I helgen hade vi besök ifrån goda vänner och deras barn. En hel familj på övernattningsbesök och det är minnsann ingenting som vi har haft förut. Vi har haft mängder av besök från familj och vänner som bor en bit bort men en hel familj - nixpix.
Jag tänkte på hur det var när jag var barn, hur jag såg framemot dessa helger där det fanns någon att leka med hela tiden, där man kunde ligga i sängen och småprata och fnissa och sedan studsa upp och fortsätta leka. De vuxna som var så upptagen med att äta och prata. Vilka tråkiga människor.
Precis så blev det också. Barnen lekte och busade och vi vuxna satt och åt och pratade.
Betyder det att jag är vuxen nu?
I helgen hade vi besök ifrån goda vänner och deras barn. En hel familj på övernattningsbesök och det är minnsann ingenting som vi har haft förut. Vi har haft mängder av besök från familj och vänner som bor en bit bort men en hel familj - nixpix.
Jag tänkte på hur det var när jag var barn, hur jag såg framemot dessa helger där det fanns någon att leka med hela tiden, där man kunde ligga i sängen och småprata och fnissa och sedan studsa upp och fortsätta leka. De vuxna som var så upptagen med att äta och prata. Vilka tråkiga människor.
Precis så blev det också. Barnen lekte och busade och vi vuxna satt och åt och pratade.
Betyder det att jag är vuxen nu?
fredag 20 augusti 2010
Födelsedagspresent: ett problem
Min mamma läser mycket. Hon har 3000 böcker i vardagsrummet och nu finns det inte plats för flera. Därför var hennes allra högst önskan att få en läsplatta i present. Jag blev lite förvånad, jag trodde mer att hon var den konservativa läsaren som vill hålla en bok i handen men ändå.
Som vanligt när presenter ska införskaffas kallades det till telefonkonferens, min syster och jag kollade på nätet och bestämde vilken model som skulle vara bäst och gav sedan fadern i huset uppdraget att shoppa. Vad skönt, tänkte vi, att hon verkligen önskar sig det här, hon kommer att vara supernöjd. Ungefär som för två år sedan när hon fick en digital systemkamera.
Men - be careful what you wish for.
Hennes födelsedag började med att de hade fått vatten i källaren. Många hysteriska telefonsamtal senare fanns folk på plats som kunde fixa det och då var det äntligen dags för att installera läsplattan.
Det funkar inte.
Föräldrarna börja gräla om hur man ska göra, försöker om och om igen, handlar e-böcker som aldrig kommer till läsplattan. Min mamma ringer kundtjänsten och ber de att komma och hämta sin skitiga platta som inte fungerar, nu går hon och köper konkurrenternas. Under tiden kommer min moster för att gratulera, hon får sätta sig på altanen och underhålla sig själv, det finns viktigare saker att göra.
Åtta timmar senare fungerar det tekniska underverket utan att någon vet varför. Ett lyckligt slut på en kaotisk dag, nu kan hon inhandla 3000 böcker till utan att köpa en enda bokhylla.
Jag ville egentligen ringa under dagen men hann inte. Gissa om jag är glad för det nu. Det känns tillräckligt dumt att ha gett bort bort ett problem i present när det väl har löst sig.
Nästa år blir det en helt vanlig bok. Eller i alla fall något otekniskt.
Som vanligt när presenter ska införskaffas kallades det till telefonkonferens, min syster och jag kollade på nätet och bestämde vilken model som skulle vara bäst och gav sedan fadern i huset uppdraget att shoppa. Vad skönt, tänkte vi, att hon verkligen önskar sig det här, hon kommer att vara supernöjd. Ungefär som för två år sedan när hon fick en digital systemkamera.
Men - be careful what you wish for.
Hennes födelsedag började med att de hade fått vatten i källaren. Många hysteriska telefonsamtal senare fanns folk på plats som kunde fixa det och då var det äntligen dags för att installera läsplattan.
Det funkar inte.
Föräldrarna börja gräla om hur man ska göra, försöker om och om igen, handlar e-böcker som aldrig kommer till läsplattan. Min mamma ringer kundtjänsten och ber de att komma och hämta sin skitiga platta som inte fungerar, nu går hon och köper konkurrenternas. Under tiden kommer min moster för att gratulera, hon får sätta sig på altanen och underhålla sig själv, det finns viktigare saker att göra.
Åtta timmar senare fungerar det tekniska underverket utan att någon vet varför. Ett lyckligt slut på en kaotisk dag, nu kan hon inhandla 3000 böcker till utan att köpa en enda bokhylla.
Jag ville egentligen ringa under dagen men hann inte. Gissa om jag är glad för det nu. Det känns tillräckligt dumt att ha gett bort bort ett problem i present när det väl har löst sig.
Nästa år blir det en helt vanlig bok. Eller i alla fall något otekniskt.
torsdag 19 augusti 2010
Jag är en tant
som retar sig på dagens ungdomar.
Igår var jag på min lilla ICA som då hade invaderats av ungdomar från Kunskapsgymnasiet som inhandlade den dagliga dosen av energidryck och godis/chips. Defintivt inte snygga att se på eller trevliga att lyssna till - tonårskillar. Say no more. Utanför affären hånglade en tjej och hennes kille, han en kriminell wannabe och hon en blonderad hårdsminkad varelse.
Idag var jag och mina barn på lekplatsen i Stadsparken, det var lugnt tills en hel skolklass kom och fullständigt tog över alla gungar och klätterställningar. Speciellt en kille med rosa hår, svarta kläder och skelett-vantar (alltså svarta fingervantar med ben på) utmärkte sig med sin inte så ljuva röst. Förutom att skrämma bort barnen skrämde han även sina klasskamrater, klättrade högst upp på piratskeppet för att sedan vråla över hela lekplatsen att han hade ont i knät och inte kunde komma ner själv, om inte nån annan tonårsvarelse med namnet Klas skulle komma så skulle han säkert dö där uppe.
Och så stog jag där med mina barn och retade mig på tönterna.
Och sen gick vi.
Dagens ungdomar alltså.
Vilken tur att mina barn inte kommer att bli sådär. Eller hur.
Igår var jag på min lilla ICA som då hade invaderats av ungdomar från Kunskapsgymnasiet som inhandlade den dagliga dosen av energidryck och godis/chips. Defintivt inte snygga att se på eller trevliga att lyssna till - tonårskillar. Say no more. Utanför affären hånglade en tjej och hennes kille, han en kriminell wannabe och hon en blonderad hårdsminkad varelse.
Idag var jag och mina barn på lekplatsen i Stadsparken, det var lugnt tills en hel skolklass kom och fullständigt tog över alla gungar och klätterställningar. Speciellt en kille med rosa hår, svarta kläder och skelett-vantar (alltså svarta fingervantar med ben på) utmärkte sig med sin inte så ljuva röst. Förutom att skrämma bort barnen skrämde han även sina klasskamrater, klättrade högst upp på piratskeppet för att sedan vråla över hela lekplatsen att han hade ont i knät och inte kunde komma ner själv, om inte nån annan tonårsvarelse med namnet Klas skulle komma så skulle han säkert dö där uppe.
Och så stog jag där med mina barn och retade mig på tönterna.
Och sen gick vi.
Dagens ungdomar alltså.
Vilken tur att mina barn inte kommer att bli sådär. Eller hur.
onsdag 18 augusti 2010
Dinosaurier
har varit död sedan länge. Pyramider är inte heller någon ny företeelse, Big Bang var ett tag sedan och "så funkar ditt öga" känns som något man lärde sig i femman.
Trots detta dominerar just dessa ämnen dem populärvetenskapliga tidskrifter. Då undrar jag: har det inte hänt något nytt som kan vara värd att skriva om?
Jag skulle vilja läsa en tidning där jag snabbt kan få en överblick över vad som händer i den vetenskapliga världen. Läser ett personporträtt om en forskare, en krönika om det kaotiska livet som forskare och känna att jag inte är ensam när jag tragglas med saker på labbet eller skriver ansökningar så att fingrarna blöder och ångesten är i topp. (Forskarångest skulle kunna vara ett återkommande tema).
Nu forskar jag ju inte längre men jag skulle ändå vilja läsa en sådan tidning. Det behöver inte vara glassigt. Kanske internet vore ett forum? Jorge Cham "went big" när han började publicera serierna som han teckanr på nätet och inte bara i campus-tidningen. Det tål att tänkas på.
Jag kanske rent av börjar :-)
Tränar lite här på bloggen sålänge.
Trots detta dominerar just dessa ämnen dem populärvetenskapliga tidskrifter. Då undrar jag: har det inte hänt något nytt som kan vara värd att skriva om?
Jag skulle vilja läsa en tidning där jag snabbt kan få en överblick över vad som händer i den vetenskapliga världen. Läser ett personporträtt om en forskare, en krönika om det kaotiska livet som forskare och känna att jag inte är ensam när jag tragglas med saker på labbet eller skriver ansökningar så att fingrarna blöder och ångesten är i topp. (Forskarångest skulle kunna vara ett återkommande tema).
Nu forskar jag ju inte längre men jag skulle ändå vilja läsa en sådan tidning. Det behöver inte vara glassigt. Kanske internet vore ett forum? Jorge Cham "went big" när han började publicera serierna som han teckanr på nätet och inte bara i campus-tidningen. Det tål att tänkas på.
Jag kanske rent av börjar :-)
Tränar lite här på bloggen sålänge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)