I fredags var jag hos Ergo, Uppsalas studenttidning, för att sälja mitt låååånga reportage (25.000 tecken) om forskningspolitik. Att jag inte skulle få så mycket betalt visste jag redan men tyckte att det ändå var bättre att publicera än att det ligger här och möglar. Sedan var jag beredd på ganska mycket - en rejäl nerbantning eller en uppdelning i en serie i bästa fall.
Tänk så förvånad jag blev när chefredaktören sa att egentligen så kunde han ta det som det var. Allt i ett svep på två uppslag med bilder och illustrationer. Han föreslog bara några småändringar och det var klart.
Vilken pepp! Det kanske ändå går att bedriva den här verksamheten?
Sedan diskuterade vi lite om det inte vore fint att bifoga en lite mer personlig krönika om mina egna erfarenheter som doktorand/forskare. En sådan skrev jag i vintras för kursen, jag kände mig modig och tyckte att visst, det kan jag väl slänga med. På väg hem började jag åter igen fundera på det som jag har funderat på ganska länge - att helt enkelt skriva om det som har hänt. Inte för att folk ska tycka synd om mig men för att dela med mig och för att ge ett svar på den eländiga frågan varför jag har slutat att forska.
Fördelar: jag får skriva av mig (det har jag delvis redan gjort), jag delar med mig till dem som går igenom samma sak. Jag tror att det är (tyvärr) ganska många som kan känna igen sig. Det skulle också vara ett exempel på hur det nuvarande forskningspolitiska systemet kan knäcka ambitiösa unga människor.
Nackdelar: att det blir för personligt, att jag berättar för mycket helt enkelt och blir stämplad som misslyckad.
Jag funderar vidare. Det kanske kommer några små berättelse då och då, att skriva allt i ett svep skulle jag aldrig orka.
Feedback mottages tacksam.
Från nobelprisambitioner till frilansande (arbetslös) journalist - någon som vill höra den historien?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar