Inte bara jag

Det har hänt mycket det här året och mycket av det har jag åstadkommit alldeles själv. Jag har mycket att vara stolt över.
Men jag skulle aldrig ha klarat det utan stöd ifrån mina vänner och familj och andra jag har mött på vägen. Många är nog ganska omedvetna om sin roll, det kan handla om bara några peppande ord i förbifarten.

Ni som har lyssnat, coachat, tröstat och gjort annat vet själva vilka ni är. Ett stort tack!

På min disputationsfest höll min mamma ett fint tal. Hon uppfattade att mitt jobb, forskningen, var som att gå balansgång på en tunn tunn lina. Hon sa att det inte kändes så bra att hon bodde så långt borta för att då kunde hon inte fånga mig ifall jag skulle ramla. Men hon visste att jag hade många vänner och kollegor som skulle vara mjuka kuddar och dämpa mitt fall och min smärta om det skulle behövas. Jag tyckte att det var väldigt fina ord då men nu har jag nog förstått innebörden också. Det är inte hela världen att tappa balansen och ramla. Det finns personer som fångar upp och som gör det möjligt att överleva det läskiga. Och bara för att jag inte har nått ett mål i livet betyder det inte att det inte kan finnas andra. Det finns mycket mer än en forskare inom mig. Det är den viktigaste lärdomen av det här året.

2010

håller på att ta slut. Dags för en liten summering, inte minst för mig själv.

Jag har pluggat, praktiserat, vikarierat och frilansat. Varit arbetslös, startat ett företag och sökt jobb. Tagit många djupa andetag och mött det jag har blivit rädd för. Märkt att det inte var så farligt och har vuxit med konfrontationerna och utmaningarna.
Jag har sagt adjö till det jag har brunnit för utan att veta vad som händer härnäst. Jag har börjat tro på mig själv. Avslutat gammalt groll för att kunna starta något nytt.

I årets slut kom det en knäpp i ryggen som påminde mig på ett mycket smärtsamt sätt att jag måste ta hand om min kropp och inte bara min själ. Men jag tror att det är enklare att ta hand om kroppen, det handlar mest om disciplin och resan behöver inte blir längre än till närmaste gymmet.

2010 blev året där jag kom tillbaka. 2011, gör dig redo för mig.

Mera sömn

Den här ledigheten kvalificerar snart som den sömnigaste någonsin. Bara när jag hade körtelfeber var jag lika trött och då fanns det i alla fall en mycket bra förklaring.
Just nu

• är jag antingen drogad med smärtstillande och blir sömnig av det
• är inte drogad, har därför ont i ryggen och måste vila
• ligger jag med ett sjukt barn i soffan
• nattar ett barn
• eller småsover på soffan efter att barnen har lagt sig.

En mycket spännande ledighet med andra ord.
Samtidigt kanske det helt enkelt är så att min kropp behöver så här mycket vila. Naprapaten sa att ryggskottet håller på att läka, det lät som om ryggen hade farit rätt illa. Efter gårdagens behandling känns ryggen rakare än vad den har varit på 20 år, vilket är både en revolution och en mycket konstig känsla.

I skrivande stund bestämde sonen sig för att sova i min säng istället. Nu har han somnat om, hoppas jag, och jag ska vara vaken en timme till. Bara för att.
 

En sömnig jul

Missförstå mig inte. Vi har haft det jättemysigt. Förutom at vi har det som maken kallar för Sveriges fulaste gran har vi haft en lagom händelserik julafton och en traditionell lat juldag. Men på något sätt är vi väldigt sömniga. Jag går på max dos smärtstillande för ryggen och känner mig supergroggy ibland. Och idag var sonen inte riktigt sig lik, han har feber. Det har fått mig att fundera om inte även jag kanske har någonting i kroppen som gör mig sådär vansinnig trött.

Hälften av hushållet sjuka i olika åkommor, det är bara att hålla tummarna och hoppas att resten förblir frisk.

För övrigt är jag lite förbryllad över mellandagsrean som började idag, en dag efter julafton, klockan åtta på morgonen. Det väcker två frågor:

1. Har folk för mycket pengar? Även om allting är billigare så är det ändå rätt så rejäla belopp som ska spenderas på platta tv:n, datorer och annat
2. Vem orkar ställa sig utanför onoff eller liknande affärer klockan åtta på morgonen på juldagen?

Ett tänkbart scenario är ju att vänta med julklappsinköpen och handla nu om det ska vara någon elektronisk vara. Men på något sätt tror jag inte att det är så. Det blir bara ännu mer konsumtion, ännu mera "spara tusenlappar".

Jag har precis spenderat många tusenlappar utan att röra mig ifrån soffan. Klickklickklick så var nya datorn som mitt företag hade lovat mig i julklapp beställt. Lucköppningarna på företagskontot gav resultat den 23:e nämligen, då hade startkapitalet ramlat in. I mitt fall blir alltså svar på frågorna ovan:

1. Nej, jag har inte för mycket pengar. Verkligen inte. Men just nu har företaget det och det är verkligen dags för en uppgradering ifrån min 4-år gamla skruttiga PC.
2. Även utan ryggskott skulle jag inte haft någon större lust att bege mig till någon affär idag. Jag visste ju vad det var jag skulle handla och just "min" dator fanns inte som scheissebillgit erbjudande någonstans så då var det bara att klicka och beställa ett äpple. Det svåraste var att välja datorväska.

Nu får vi se hur julhelgen fortsätter. Jag antar att sjuklingarna stannar inne idag/imorgon och hoppas att de andra två kan hitta på något. På måndag är det dags för naprapaten igen för min del.

Mer om julgransdramat en annan dag. För dem som känner till Loriot kan jag bara säga: vi kvalar helt klart in där. Skönt på ett sätt, det är en lång familjetradition som fortsätter.

Jul med ryggskott

Jag är dumm som går och bär på sonen alldeles för mycket trots att han är 2,5 år. Jag är dum som sitter på en pinnstol vid matbordet när jag jobbar, dum son inte tränar och dum som tycker att det är helt normalt att ryggen gör onte i slutet av dagen.

Igår kom bestraffningen iform av ett *knäpp* när jag böjde mig ner för att ställa sonens stövlar på skohyllan. Ont hela dagen och ingenting hjälpte. Imorse var det värre. Inte bättre blev det av att lyfta sonen in på bilen för att åka till dagis. Vilka smärtor.

Som tur var fick jag tid hos en naprapat. Han knådade, vek ihop mig och sträckte ut mig. På måndag blir det återbesök och jag har en liten känsla att våran relation kommer att vara långvarig.

Jag har tänkt mycket på människor idag som lever med kronisk smärta. På grund av migrän, whiplash skada, magsår, you name it. Jag beundrar dessa människor att de ändå kan vara såpass trevliga och sociala. Hur de inte låter ta smärtan kontrollen över deras liv. Om jag hade en hatt skulle jah dra den, som jag brukar såga.

Jul utan klappar

Av olika anledningar har vi bestämt att skippa presenter för vuxna i år. Nästan. Jag ger bort några fotoalbum men det är mer en tradition än en present. Barnens mormor och farmor ska också ha tindrande ögon under julgranen.

Jag är mer än glad över denna nedskärning på presenterna, det var faktiskt jag som tog initiativet till det. Då känns det ännu mera snopet när den enda gången jag får lite julstämning är när jag slår in en present. Det är faktiskt helt sjukt, speciellt med tanken på att vi julbakar varenda helg just nu, lägenheten är pyntad med blingbling och nedräkningen till julafton pågår för fullt.

Men jag hoppas verkligen att julen blir trevlig. Och att barnens ögonen får mina att tindra också.

Fortsatt kaos

Det gäller inte bara trafiken men även mitt sinnestillstånd. Fortfarande på ett bra sätt men även det blir lite utmattande i längden. Just nu skulle jag verkligen behöva mer tid, därav bristen på bloggandet också.

Ta bara en dag som denna:

1. Tillrättavisning på dagis om julkorten. Inte alla hade fått och personalen har en "alla eller ingen" policy vad det gäller utdelande av kalasinbjudningarna, julkort etc. Det tycker jag egentligen är bra och jag hade tänkt att komplettera men ja... det blev inte av. Rättade till det hela hemma och tog med mig fler kort vid hämtningen.
2. Mailkoll, inget nytt. Kontokoll, inget nytt. Ju, barnbidraget men det var ju helt andra pengar jag var ute efter. Sådana som ska ramla in på företagskontot.
3. Notis om en kemistudent vars exjobb har belönats med ett pris. Egentligen är det här rätt så spännande forskning men på 1000 tecken blir det lite så där med spänningen.
4. Mailkoll igen. Trygghetsstiftelsen fyller ut mitt aktivitetsstöd, trevligt.
5. Detta leder till Det Stora Dilemmat som jag inte vill skriva för mycket om här. Kortfattad: jobb eller frilans? Eftersom det verkar finnas folk som tror på mig som frilansare och jag har möjligheten att prova - varför inte?
6. Det Stora Dilemmat avhandlas i mailform och med maken. Lite senare även med en av chefredaktörerna jag skriver för, hon passar på att meddela att hon kommer att ha mindre uppdrag för mig efter nyår.
7. Detta besked leder till dagens Stora Tvivel. Ett jobb är kanske ändå att föredra? Ett jobb är ett jobb och ett hobby är ett hobby. Svårare än så behöver det kanske inte vara.
8. Mitt i allt dunsar posten ner med regstreringsintyg för företaget från Skatteverket (hade redan ett sådant men utan momsregistrering) och en räkning för företagsförsäkring. En annan räkning för min hemsida på 0 kronor. Det var lite innovativt i alla fall.
9. Sen lunch, paketinslagning till mor och svärmor, insikten att jag inte kommer skriva så mycket mer innan hämtningen.
10. Hämtning, julkortsutdelning, ivrig letande efter en lila stjärna som försvann, hemfärd.
11. Det Stora Dillemmat avhandlad per telefon med en vän.
12. Kvällsjobb med mycket annat i huvudet. Julen till exempel.

Jag skulle kanske inte uppskatta det ändå. Men jag önskar att någon kunde säga: Gör så här! Det blir bra!
Lite handledning helt enkelt. Eller en ordentlig spark i baken att bestämma mig.
Och en ordentlig att-göra lista. Så här går det bara inte.

Rytmer, ritualer och rutiner

är enligt min mamma mycket viktiga för små barn. Jag tror att det är även viktigt för större barn (läs: vuxna) att ha dessa tre berömda R i vardagen.
Som frilansare kan det bli lite sisådär med rytmer, ritualer och rutiner. Det är jag själv som bestämmer och även om det låter bra är jag inte känd för att tycka om det. Jag växte upp på det glada 70-talet där barn skulle få göra som de ville och yttrade då det berömda citatet "måste vi verkligen göra vad vi vill idag" på dagis.

Därför har jag mina egna små rutiner. Som att göra en latte till mig själv när jag kommer hem från lämningen på dagis (som heter förskolan såklart), kolla min mail (faktum är att min dator är så seg att jag startar upp den innan jag gör latten) och mitt företagskonto. Det har blivit dagens spänning, eller varför inte lucköppning, för att se om någon av mina uppdragsgivare har fått för sig att betala en faktura. Det har de inte och därför kan jag inte heller komma på några dumma idéer hur jag ska spendera pengarna (en ny dator vore ju en bra idé) och börjar jobba istället.

Vid 14-tiden kommer jag på att jag är hungrig och äter lunch, sedan tickar klockan mot dagishämtningen. Efter det är det andra som bestämmer åt mig och det är ganska skönt att lämna över kommandot till dem små diktatorerna. Lika skönt är det att återta kontrollen på kvällen. Den är min, bara min.

Ett oemotståndligt erbjudande?

Just nu är mitt liv ganska spännande. Företaget är igång, det händer saker och även när det inte gör det så är det en händelse i sig.
Skrämmande är det också. Ibland, eller ganska ofta, kan jag undra vad jag håller på med. Förra veckan tyckte jag att det var hur stort som helst att köpa pärmar "på företaget". Pärmar! Det är varken en stor investition eller något man borde fundera allt för länge över.
I sådana ögonblick känns tanken på ett riktigt jobb ganska lockande. Lön, semester, kollegor, en chef att skylla på och hela kittet. Så passande har jag precis fått en förfrågan om jag har lust att ta ett jobb på KI. Koordination och forskning utan att själv stå på labbet. Precis inom mitt förförra forskningsområdet, med människor jag tycker om.

Jag har lite tid att fundera och det är bra. Det är definitivt dags för en plus och minus lista.

Men vad faaaan. Här har jag gått och utbildat mig, startat ett företag bara för att återvända till forskningens korridorer? Det kan väl knappast ha varit meningen?

Klick klick klick

och sa har jag en hemsida. Men innan det faktiskt finns något vettigt att läsa tänker jag inte avslöja den superhemliga och inte alls förutsägbara adressen dit.

Jag insåg igår, när jag var inne på min wordpress blogg som jag har använt i övningssyfte på poppiuskursen, att folk hamnar där när de googlar på mitt namn. Och det är inte bra när jag kontaktar chefredaktörer i jakt på uppdrag.

Nu vet jag inte om jag valde det bästa alternativet men i alla fall har jag kommit ett steg på vägen. Jag misstänker att en hel del tid kommer att gå åt till hemside-bygget nu. Förutom att skriva verkar "pyssla lite" vara en av mina huvudsysselsättningar just nu så varför inte...

Intervju av nobel karaktär

Jag vet inte själv hur det gick till. Jag fick idén att i alla försöka intervjua en nobelpristagare i samband med deras besök i Uppsala och frågade helt enkelt om det skulle finnas en möjlighet. I söndags pep telefonen, det skulle visst gå på måndag eftermiddag.

Igår blev en intressant dag med både nobelföreläsning, manisk förberedelse inför intervjun och så själva 15 minuter of fame. Han var trevlig och jag fick en känsla att vi kunde ha pratat hur länge som helst. Resultatet av våran pratstund finns på Ergos hemsida.

Idag är det ingen dum dag att vara frilansjournalist på. Rätt kul det här jobbet, faktiskt.

Och det smått roliga är: när jag slutade forska och började skriva sa jag att om jag nu inte kan få nobelpriset så kan jag i alla fall skriva om det. Och nu har jag gjort det.

Kreativ kaos

Så skulle jag kunna beskriva min tillvaro just nu. Företaget är i uppstartningsfasen och det är många lösa trådar som hänger här och var. Samt många olika besked på en och samma dag. Ett nej till ett uppdrag, en mailväxling om ett annat som låter positivt, någon som ringer och undrar om jag kan hoppa in och översätta en text med kort varsel.

Mitt i allt bergar med årets foton, foto-klistermärken och pappersbitar. Som tidigare gillar jag det kvadratiska formatet och då blir det mycket papper över.

Men det går framåt. Både med fotoböckerna och företaget. Tanken slog mig att kombinera både delarna, alltså att göra fotoböcker på beställning men det skulle bli alldeles för dyrt. Fast kul skulle det vara. Jag kanske lägger idén på min icke-existerande hemsida och ser om någon nappar.

Önskelista

Ö är den bokstav som är den sista, med den kan du börja din önskelista.

Så står det i dotterns "ABC med Rut & Knut". Bokstaven Ö är en bra början. Men sen då?
Jag fyller år snart och vet absolut inte vad jag ska önska mig. Det finns en del stora saker som jag "behöver" för företaget men dem tänkte jag köpa med startkapitalet. När det nu kommer.

Jag önskar mig sånt som jag inte visste att jag hade önskat mig. Att mina nära och kära kommer på den där perfekta presenten som jag inte hade en aning om. Eller helt enkelt en trevlig dag med familjen. Dottern har redan klurat ut ett vinnande koncept:

• teckningar som hon har ritat (hon har tydligen involverad flera barn i dagisgruppen)
• choklad
• en bok
• och blommor

Jag får hoppas att hon assisterar resten av familjen vid presentinköp.

Björklund

och hans stab har varit en anledning till lite irritation den här veckan. Jag har fått jobba vidare med min artikel om csn och teknologerna/naturvetare/andra studenter som läser 60 poäng varje år men inte 30 poäng varje termin och det har kommit en hel del nya uppgifter. Sådana som jag inte ville skriva utan att ha fått en kommentar ifrån dem det handlar om, alltså utbildningsministern och hans stab.

Inte helt oväntad: en stressad pressekreterare, hon lovar att kolla upp och höra av sig, hon gör inte det, jag ringer igen, hon lovar åter igen att höra av sig, inget händer. Under tiden pratar jag med csn om de har fått nya uppgifter, nej, det har de inte, min information är en nyhet också för dem.

Jag förstår att de inte har tid. Samtidigt kan jag tycka att om man nu slänger ur sig ganska viktig information på en studentrådskongress vore det fint om någon kan bekräfta det sen. Hur skulle det se ut om jag skriver i Ergo att studenter som har betalat sin återbetalningskrav ska få pengarna tillbaka och sedan visar det sig att inte vara sant? Bara ett exempel.

Jag tycker att det ger ett dåligt intryck. Speciellt för någon som säger att utbildning är ack så viktigt och ska löna sig. Tror knappast det på allvar.

Nej

det var inte sant. Jag var bara tillfälligt frisk och det var nog Iprenet som talade. Nu känner jag mina bihålor igen, det kan ju vara skönt att veta var de sitter men det gör ont. Och jag är ganska matt men det är väl bara att vänta på att det blir bättre.

Så mycket om det.

Helt sjukt

Företagare blir inte sjuka sägs det.
Jag hade faktiskt bestämt mig att vara sjuk idag och undrade precis på vilket sätt jag skulle vara det - på soffan med en bok, på soffan med datorn (den värmer) eller ändå i upprätt ställning med någonting halvproduktivt att göra när telefonen ringde. Eller fel, jag kollade lite efter nyheter som jag skulle kunna skriva om och såg någonting som skulle kunna komplettera artikeln jag skrev för Ergo förra veckan och hade mailat till chefredaktören om det.
Han ringde i alla fall och vips var jag inte sjuk längre. Fascinerande.

Det som skulle gå ganska snabbt tog nästan hela dagen, varje gång jag hade pratat med en person fanns den en ny nyhet som skulle följas upp. Mumma för en journalist.
Det hela gjorde jag under påverkan av droger (Ibuprofen) och räknade verkligen med att jag skulle betala ett högt pris för det. Alltså vara ännu sjukare på kvällen.

Nu kommer det bästa: jag är verkligen inte sjuk längre! Hur sjukt är inte det?