Det har hänt mycket det här året och mycket av det har jag åstadkommit alldeles själv. Jag har mycket att vara stolt över.
Men jag skulle aldrig ha klarat det utan stöd ifrån mina vänner och familj och andra jag har mött på vägen. Många är nog ganska omedvetna om sin roll, det kan handla om bara några peppande ord i förbifarten.
Ni som har lyssnat, coachat, tröstat och gjort annat vet själva vilka ni är. Ett stort tack!
På min disputationsfest höll min mamma ett fint tal. Hon uppfattade att mitt jobb, forskningen, var som att gå balansgång på en tunn tunn lina. Hon sa att det inte kändes så bra att hon bodde så långt borta för att då kunde hon inte fånga mig ifall jag skulle ramla. Men hon visste att jag hade många vänner och kollegor som skulle vara mjuka kuddar och dämpa mitt fall och min smärta om det skulle behövas. Jag tyckte att det var väldigt fina ord då men nu har jag nog förstått innebörden också. Det är inte hela världen att tappa balansen och ramla. Det finns personer som fångar upp och som gör det möjligt att överleva det läskiga. Och bara för att jag inte har nått ett mål i livet betyder det inte att det inte kan finnas andra. Det finns mycket mer än en forskare inom mig. Det är den viktigaste lärdomen av det här året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar