Jag är dumm som går och bär på sonen alldeles för mycket trots att han är 2,5 år. Jag är dum som sitter på en pinnstol vid matbordet när jag jobbar, dum son inte tränar och dum som tycker att det är helt normalt att ryggen gör onte i slutet av dagen.
Igår kom bestraffningen iform av ett *knäpp* när jag böjde mig ner för att ställa sonens stövlar på skohyllan. Ont hela dagen och ingenting hjälpte. Imorse var det värre. Inte bättre blev det av att lyfta sonen in på bilen för att åka till dagis. Vilka smärtor.
Som tur var fick jag tid hos en naprapat. Han knådade, vek ihop mig och sträckte ut mig. På måndag blir det återbesök och jag har en liten känsla att våran relation kommer att vara långvarig.
Jag har tänkt mycket på människor idag som lever med kronisk smärta. På grund av migrän, whiplash skada, magsår, you name it. Jag beundrar dessa människor att de ändå kan vara såpass trevliga och sociala. Hur de inte låter ta smärtan kontrollen över deras liv. Om jag hade en hatt skulle jah dra den, som jag brukar såga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar