Lyxhustru - tror inte det

Sedan några veckor tillbaka har jag börjat med en ny livsstil. Yoga, Pilates, äta bättre och mer motion i vardagen. Utöver det har jag passat på och tagit hand om mig själv lite, alltså tagit lite "ledigt" för att träffa en vän eller göra någonting annat kul. Igår var jag på ansiktsbehandling för första gången på väldigt länge och det var underbart. Och med underbart menar jag inte bara att det var ganska skönt men det var verkligen fantastiskt.

På Facebook skriver jag att jag ska provar på livet som lyxhustru för att kunna skriva om det. Ta en dag som tisdag förra veckan:

• Pilates-lektion, privat. För att lära mig ordentligt och inte känna mig som sämst i klassen.
• Lite shopping på stan - även något till mig och inte bara barnkläder på rean
• Långlunch med en god vän

So far so good. Det som bland annat inte stämmer är att jag transporterade mig gåendes från A till B och inte i en suv eller något annat dekadent och miljöförstörande transportmedel samt att jag återvände till en stökig lägenhet med två hungriga monster som krävde omedelbar utfodring. Son lyxhustru hade barnflickan hämtat barnen, städerskan städat och någon annan förberedd maten.

Jag måste definitivt jobba på min nya livsstil om jag ska skriva ett reportage om tillvaron som lyxhustru. Vilket jag förresten inte ska.

Men varför ringer det inte?

Nej, hittills har jag inte fått Samtalet eller Mailet. Då blir det nog ingenting heller.

Som tur är har jag lite frilansuppdrag på gång vilket känns bra efter några veckors stiltje. I och för sig har jag hunnit med mycket annat men det är ju roligare att ha konkreta arbetsuppgifter som man dessutom kan fakturera för. Det har också blivit dags att söka sommarvik vilket känns lite overkligt när jag tittar ut ur fönstret. En strålande vacker vinterdag och att det ska bli sommar så pass snart att det är dags att söka jobb för den perioden känns lite utopiskt.

Men det är bara att sätta sig och göra det. Svårare än så är det inte.

Kärlekskrank tonåring, nej, tant

Here we go again. Jag sökte ett jobb förra veckan, ett sådant som jag verkligen vill ha och ska ha någon vacker dag. Nu är jag fullt upptagen med att kolla mailen och mobilen stup i ett. Det vore verkligen superkul att åtminstone blir bjuden på intervju. Jobbet skulle börja ganska snart och med varje dag blir jag lite mer tveksam till att detta kommer att hända.

Men hoppet är det sista som dör och tills jag får det där mailet "Vi har haft över 100 sökande och jobbet har gått till X" kommer jag att fortsätta att sitta vid telefonen och datorn som en kärlekskrank tonåring och vänta på Samtalet eller Mailet.

Håll tummarna för mig!

Tanten kommer i form

Efter att ha ägnat mig på den här bloggen åt att skriva hur det är att vara arbetslös och starta eget är det nu dags för ett nytt tema: Tanten tränar.


Som bekant fick jag ett ryggskott precis innan jul, min naprapat blev min bästa vän och hela händelsen blev en väl behövd väckarklocka att det helt enkelt inte går att ha ett stillasittande jobb, bära tunga barn och inte träna någonting alls. Inte ett nyårslöfte men ett löfte rent allmänt till mig själv var alltså att börja ta hand om min kropp. Nu går jag på Yoga och Pilates och har fått läxor hur jag ska träna varje dag på hemmaplan.

Det är en märklig känsla att känna muskler som har slumrat i min kropp i över ett decennium. Jag trodde inte att de fanns kvar. Samtidigt känner jag mig ännu stelare, osmidigare och ötränat. Men jag antar att det är bara att bita ihop och fortsätta.

"Du är för ung för att vara gammal" sa kvinnan som visade mig några Pilates-övningar i början på veckan.
Så sant, så sant.
Nu ska jag bli stark och snygg. Tantpower!

En människa igen

Sådärja. I fredags var jag på fest och nu, söndag morgon känner jag mig som en människa igen.
Tantpoäng?

Själva festen var ganska kul. Det var intressant att bara sitta där och iiakta folk. Radiomänniskor gillar att höras - och att synas. Det var inga blygsamma personligheter där inte. Presentationer av nomineringarna och priserna var imponerande men vad skulle man annars förvanta sig av organisatörer som har tillgång till en radiostudio, kunskapen och tekniken som krävs för att åstadkomma detta. Deadline var nominerad till "bästa reportage" man vann ingenting. Buh. Det vi hade missad var att man tydligen skulle nominera sig själv. Menmen, nästa år kammar vi hem en grandslam har vi sagt. Eller har jag sagt i alla fall.

Efter middagen blev det häng i baren där tanten fick dela med sig av sina visdomar. Så det blev en kombination av de två alternativen i förra inlägget: visst kom det på tal då och då att det har varit en hel del fester "förr i tiden" men inte gick jag hem först inte. Nejhej, jag väntade tills utslängningen.

Jag gick och la mig i min icke-ortopopedisk korrekta säng kl 02.30 för att bli väckt kl 05.45 av min son som tyckte att det var dags att gå upp. Jag lyckades ligga kvar med många avbrott och resten av dagen var ett lätt koma.

Tanten ska inte ut och festa helt enkelt.

Tanten ska på fest

Ikväll ska jag på fest. Inte vilken fest som helst, nej det är studentradiopriset. Jag hade inte tänkt att gå dit men så ringde min telefon i måndags och någon från radion undrade om jag ville komma. Jag blev lite häpen och sa ja. Vem vet, kanske vårt lilla älsklingprogram deadline kammar hem ett pris?

De flesta på studentradion är unga och hänger där hela tiden. Jag kommer definitivt vara festens tant. Det finns alltså två möjligheter:

1. Tanten tackar för sig efter middagen och går hem och låter det unga folket festa tills småtimmarna. "Jaja, när jag var ung, då kunde jag festa. Men nu mina kära vänner har jag två barn och en dålig rygg, bäst att gå hem och värma dynan för ryggen." (Har tyvärr ingen Tempurmadrass eller annat ortopedisk korrekt som jag kan skylta med)
2. Tanten visar att tanter kan minnsann också festa och knäcker ungdomarna.

Vilket det blir beror helt på festen. Ett pris kan säkert sätta fart på partyhumöret.

Men nu fortsätter jag vara mamma under dagen. Förskolan har planeringsdag och monstren är hemma. Det lilla monstret ritar i min avhandling just nu. Ja, det blir ju något vettigt skriven i den också.

Hemlisar

ska man inte prata om i studion brukar vi säga när vi gör radio. Man vet aldrig om mikrofonerna är på. Samma gäller nog bloggar och hemlisar. Eller facebook för den delen.

Därför säger jag så här: jag har en hemlis och den är läskigt och spännande. Kan hända att jag avslöjar den någon gång.

I övrigt har jag gått omkring i mina Yoga-byxor hela dagen och tycker att de är underbara. Plus att det är lite underbart att jag känner vissa muskler i min rygg och mage idag, gårdagens övningar i ovighet verkar ha haft en viss effekt i alla fall. Nästa vecka är det dags för min första lektion i Pilates, vem vet, det är kanske blir min nya livsstil? Min lilla godnattsång till Emilie är i alla fall ett perfekt mantra. Bara den invigde förstår, den är monoton och upprepande och jag blir lugn av den. Dottern också.

Den där ryggen...

slutar visst aldrig att göra ont. Bäst mår den när jag promenerar. Då är det väl bara att göra det.

Ikväll var jag också på första Yoga-lektionen. Det var bra fast jag kände som Uppsalas mest oviga person. Men det är ju därför jag är där. Nu hoppas jag att jag vågar mig i simbassängen snart. Där har jag i alla fall lite bättre förutsättningar.

Den där ryggen alltså. Som ställer till den för mig och tvingar mig till nya vanor som är bra för mig.

Min hemsida

tar just nu ganska mycket tid. Det skulle ju bli så enkelt. Och så snyggt.

Just nu är det mest text, vilket inte stör mig så mycket men jag inser att jag måste luckra upp med lite bilder. Men jag tror ändå att det börjar likna något. Meningen är att ha mitt CV, mina arbetsprover och vad jag vill och kan göra på ett och samma ställe.

På hemsidan finns även en ny blogg där jag kommer att skriva om vetenskap och det som är relaterad till min frilans-verksamhet.

Den nyfikne kan ta sig en titt på www.vonderlehr.com eller helt enkelt klicka här. Tankar och feedback om sidan mottages tacksamt.

Orak i ryggen

Idag är ryggen mycket värre igen. Det är svullet och gör ont, jag knaprar Voltaren och känner mig smådeppig. Och trött på detta. Det finns massor av saker som jag vill och behöver göra istället för att ha ont.
Blä.

Det värsta av allt är att detta är mitt eget fel. Snälla snälla, får jag en andra chans? Jag lovar att simma och yoga som naprapaten sa. Jag lovar att ta hand om mig själv bättre. Verkligen.

Det näst värsta är att jag bli så nere. Det behövs ganska många positiva tankar här.

Två timmar senare:


Sådärja, nu har jag och sonen slappat i soffan i två timmar. Förutom det dåliga samvetet över att vi inte har gått ut känns det bättre.
Pust.

Mitt i kaoset trots koma

Förresten så var jag på biblioteket idag, med dottern och hennes kompis. Inte helt överraskande visade det sig att flera familjer hade haft samma lysande idé en klämdag som denna och barnavdelningen var alldeles överfull med små barn och deras föräldrar. Tjejerna sysselsatta sig själva i kaoset, min närvaro var ganska överflödig och jag kunde istället titta på alla andra vuxna. I mitt trötta sinne uppfattade jag de flesta som överdriven käcka och glada. För smala för att vara mammor. För utvilade. För entusiastiska över böckerna. Jag älskar böcker men var trött på dem också. Det finns så många som jag skulle vilja läsa men jag hinner inte. De har blivit förbjudna frukter och istället läser jag på sin höjd Muminböckerna. De är bra och är helt klart en utveckling i rätt riktning men ändå inte det som ligger på min vill läsa hög.

Efter en stund av stirrande, grubblande och till och med blundande kapitulerade jag och började läsa en föräldrabok. Om att tagga ner och att lagom är bäst. Det kändes bra, både att läsa och bokens budskap.

Till nästa utflykt till biblioteket ska jag ta med mig en bok från min hög. Ibland är det enklaste det mest logiska: vill man läsa något är biblioteket en ganska bra plats.

Det tar aldrig slut

detta julkoma. Jag kan ju tycka att senast efter nyår borde allting vara som vanligt igen men trots att jag verkligen ansträngde mig och jobbade två dagar den här veckan blev det inte det.
Just nu blir komat lite djupare för varje dag, jag blir tröttare och har mer ont i ryggen. Tjoho. Jag ser fram emot min lilla vardag som startar på måndag.

Men saker och ting verkar vara på rätt väg, idag är den första fredagen sedan ganska länge utan varken påhälsning av tomten eller fyrverkerier och jag tänker i sann fredagsanda att slappa på soffan, titta på meningslös tv och somna så småningom.

På listan för nästa vecka står jaga uppdrag överst. Samt jobbansökan och hemsidan. Tills dess: fortsatt koma.

Ordning och reda

är ett koncept som jag funderar över att införa. I förmiddags gjorde jag två fina pärmar för mitt företag och sorterade alla potentiellt användbara frilanspapper i högar och det kändes faktiskt bra. Nästan lite rogivande.

Men om jag känner mig rätt kommer det kreativa kaoset att segra. Som vanligt.

Nytt år

och ny leksak. Äntligen en ny dator som är min, bara min.
Det är nästan löjlig hur glad och nöjd man kan bli över materiella saker. Men nu sitter jag här med ett litet äpple i knät och tycker att det är alldeles underbart att jag äntligen har uppgraderad mig. Alldeles nyligen kändes det till och med inspirerande att skriva ett personligt brev till en jobbansökan.

Jag hoppas att orden kommer att flyta ännu bättre nu och att uppdragen bara ramlar in. Samt att jag kommer att göra den snyggaste hemsidan någonsin.

En annorlunda efterfest

Nu har det varit ett nytt år ett litet tag och det är dags att skriva lite. Inte minst för att jag har köpt den där nya fina datorn som jag har pratat om ett tag.

År 2011 började med en liten annorlunda efterfest. Tänk dig 10 cm nysnö, klockan två på natten och fyra människor mellan 2 och 38 år gamla på väg hem. Maken och dottern som diskuterar snön, gör snowracer planer och slänger sig med jämna mellanrum i snön för att göra snöänglar. Tänk dig denna liten skara som kommer hem, gör varm o'boy och skinkmacka, pratar lite och somnar sedan i en hög. Mamman och dottern uppe i våningssängen, pappan och sonen nere. Tänk dig nästan morgon där lägenheten ser ut precis som den gör när fyra snögubbar har ramlat in mitt i natten och har haft en efterfest. Och tänk dig en nyårsdag där alla är trötta och sover i omgångar.

Det, mina kära vänner, är livet när det är som bäst.