Inför begravningen - del I

Förra lördagen var det dags att begrava makens farfar. Inför det skulle det hända lite saker, som egentligen alltid innan man ska iväg på en - hur ska jag säga - festlighet? Högtidsdag? Formell tillställning? Hur som helst går det ju inte att rulla ur sängen, hoppa i dem kläder som ser någorlunda rena ut och gå dit. Lite mer än så borde man tänka efter.

På begravningar har man svart på sig. Jag har en svart kostym, jag har disputerad i den, haft den på fester när jag inte kände för klänning, var fin i den när jag skulle ta drottningen i hand och har varit på två begravningar i den. Den hänger i skåpet, redo för utgång, och allt jag brukar behöva göra är att ta fram efter att ha rullat ut ur sängen, hoppa in i den och gå iväg.

Två dagar innan begravningen kom jag hur som helst på att jag hade lovat maken att lämna in hans kostym på kemtvätten. Oh shit, tänkte jag, hoppas att det går. Och vilken tur att jag kom ihåg. Det är inte bra att lova en sak, bli påmind tre gånger och sedan ändå glömma det. Medan jag packade ihop hans saker i en plastpåse hade jag tillräckligt mycket sinnesnärvaro att titta på min egen kostym. Den var alldeles fläckig och då kom jag ihåg förra begravningen, speciellt lunchen efteråt och efterrätten som mina barn kladdade ut över mig.
Med två problem i en stor och randig Polarn o Pyret påse cyklade jag som besatt till kemtvätten. Makens kostym skulle gå att fixa till nästa dag, min var en tveksammare historia.
- Ja, jag får väl ta något annat, sa jag till damen i kemtvätten.
- Vi tjejer har det ju lite enklare, tyckte hon.
- Nja, det är en begravning, färgvalet är lite begränsad i det här fallet, svarade jag.

Helt plötsligt pratade vi om hur det är att förlora sin morfar eller farfar, hur ledsen man kan bli fast att personen i fråga blev hundra, hur en liten bit av barndomen försvinner. Eller en ganska stor ibland.
Då hann det lite ikapp mig, att det faktiskt var en begravning jag skulle till, av en person som i alla fall stod maken nära. Inte så nära som i andra fall men ändå en farfar.

Efter det köpte jag en ny svart klänning. Det är ändå en högtidsdag, den sista, tänkte jag, kanske dags att välja någonting annat än min svarta kostym. Som förresten blev ren och fin i tid, tack till damen på kemtvätten. Nu hänger den i skåpet och väntar på förhoppningsvis roligare tillfällen till utgång än en begravning.