När vi nu alla visste vad vi skulle ha på oss var det dags att göra sig i ordning. Det låter lätt, fyra vuxna som ska ta på sig svarta kläder, se allmänt respektabla ut, sätta sig i en bil och åka till Enköping.
Då har man dock inte tagit i beräkning att maken och svågern är världens långsammaste när det gäller att göra sig i ordning. Samt tidsoptimister när det gäller att planera vad man egentligen hinner med på fem minuter.
Medan min svåger grubblade i en kvart om han skulle raka sig eller inte stod maken och strök veckans skjortor. Han skull bara ha en skjorta för begravningen men eftersom det är så otroligt jobbigt att ta fram och fälla upp strykbordet bestämde han sig för att passa på. Vem vet när det finns tillfälle att stryka nästa gång. När väl svågern bestämde sig för att raka sig annonserade maken att han också skulle in på toa innan vi skulle åka. Det blir ganska ofta väl annonserade toalettbesök i den släkten, av den enkla anledningen att toaletten kommer att vara upptagen länge.
Under hela tiden pågick en ivrig diskussion mellan svärmor, svågern och maken hur det skulle bli att träffa släkten. Makens pappa dog för tolv år sedan och relationerna har varit lite spända sedan dess. Mitt i allt kom diskussion "var firar vi jul i år och varför" upp. En liten lätt Monty-Python (eller Loriot om man nu är tysk) började infinna sig.
Tre kvart innan begravningen satt vi äntligen i bilen. Jag fick aktivera mina tyska bilkörnings-gener för att få oss till kyrkan i tid. Och be maken att sluta med "om vi kommer för sent så gör vi så här" scenarier. Jag gjorde mitt bästa, körde 100 på en 70 väg och bad många stilla bön att vi inte skulle köra oss till våra egna begravningar. När vi svängde av från 55:an var det 17 kilometer till själva kyrkan. Det är nog dem längsta 17 kilometer jag har kört på länge, det slutade aldrig och vägen över Enköpings-trögden kändes oändlig lång.
Tre minuter innan tolv satt vi i kyrkan. Dags för begravning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar