Två gånger tjugofyra

precis så många små paket ska jag packa ikväll. Jag förbannar mig själv lite för att ha satt en så hög ribba med adventskalendrerna förra året men nu är det som det är. Sporten har varit att hitta saker som inte är för dyra, kan användas som julpynt (läs: skulle köpas ändå), kan ätas upp eller integreras i befintliga leksaker. Lego till exempel.

Det var länge sedan jag fick en adventskalender. Den skulle kunna innehålla:

• böcker
• choklad
• glögg
• en timme extra om dagen

Bara några exempel. Om någon känner sig sugen.

Fortfarande november, fortfarande ljust

Trots den lilla julhybrisen idag är det fortfarande november. En månad som i år inte har varit sig likt. Det tackar jag för.

Jag har tidigare blivit uppmärksammad på att jag faktiskt har missat den bästa ljusinstallationen/showen i Uppsala, nämligen den vid slottet. Maken och sonen var där en sväng i eftermiddags och jag fick order att gå dit och titta.

Verkligen imponerande. Det var varken en installation eller en show, det var bara helt fantastiskt, slottet var en stor duk för ett stort mästerverk.
Grattis till den som ligger bakom.

Jul i vårt hus

Det är svårt att tro men idag tog jag en fullständig paus från företagandet. Det gjorde jag igår också förresten, då var jag på studentradion hela dagen men det har ändå någonting med journalist-rollen att göra.

Idag var främsta uppgiften att styra upp livet lite. Göra sådant man bör göra, handla, städa, umgås med familjen. Gå omkring i pyjamas halva dagen.
Dottern och jag skulle handla, för det första blev vi mycket förvånade när vi klev ur huset att det har snöat så mycket. Vårt hus är fortfarande inpackat i ett vit tält och därför vet vi inte vad det är för väder innan vi går ut. Sen, på Ica Maxi, fick vi en liten julhybris som smittade sig vidare hemma, sonen tyckte att det elektriska ljuset som han ska ha som stjärngosse var det bästa som hade hänt honom på länge. Det var också perfekt för att leta efter kassorna med julpynt och advents-saker på vinden. Som vi så småningom hittade. Efter det blev det såklart mer kaos än pynt, glitter och tomtar överallt men i alla fall en liten del av lägenheten blev fint.

Skillnaden mellan första advent och första december blev också avhandlad flera dagar under dagen. Nu har vi hängt upp adventskalendrerna och vissa personer hoppas på att tomtenissen som ska fylla på den på paket kommer redan inatt. Men jag vet att hon inte gör det :-)

Moms

Om nu debet och kredit är som syskon som måste ha precis lika mycket så är momsen den där släktingen som ingen vill umgås med. Den skickas liksom vidare och till slut hamnar den hos skatteverket. Och där vill man ju egentligen inte slutar sina dagar.

En annan sak jag undrar om dem olika momssatasrena är kopplade till olika status. Signalerar en högre moms en högre status? Momsen på böcker och texter är 6%, den på foto 25%. Den intelektuelle skulle säga att det skrivande och läsande folket belönas med mindre moms. Alkoholmomsen är 25%. Helt klart. Att dricka är inte bra.

Det här ämnet kräver lite grävande journalistik känner jag.

Debet och kredit - igen

Jag kom på en sak imorse eller inatt eller när det nu var. Det var mörkt i alla fall.
Debet och kredit är som syskon. Alla ska ha precis lika.
Svårare än så är det inte.
Bokföring, here I come.

Nya insikter

Att komma ut ur lägenheten är trevligt. Inte bara för att huset är inpackad i plast av olika slag som prasslar i blåsten och hindrar det lilla dagsljuset som finns ifrån att komma in, men också för att det är kul att göra någonting annat. Idag blev en sådan dag där jag var lite överallt och träffade många intressanta människor.

Dagens lärdomer, insikter och observationer:

• Om du är forskare och vill bli mottagen som en rockstjärna, glöm Nobelpriset. Jag var på en tillställning i universitetsaulan idag där sjätteklassare ställde forskare mot väggen med kluriga frågor. Forskarna mottogs som rockstjärnor och bjöd på sig själva. Moderatorerna gjorde ett suveränt jobb med vågen, presentation av framtidens material och bra frågor till forskarna. Science rocks!
• Framtidens material som sjätteklassarna vill forska på är geckotejp. Alltså ett tejp som liknar undersidan av geckons fötter och som skulle kunna ersätta spikar och skruvar och användas i handskar eller skor så att vi alla skulle kunna klättra uppför väggarna. Omröstningen genomfördes genom att stampa i golvet, skrika eller på något sätt ge ljud ifrån sig. Aulan bävade. Alla som har suttit igenom en promovering eller professorsinstallation där skulle uppskatta skillnaden. Gamla, dammiga traditioner mot glädje och liv. Inte så svårt att välja, tycker jag.
• Som doktorand och forskare förfryste jag mina fingrar många gånger genom att leta efter saker i -80 graders frysen. Som journalist förfryser jag mina händer när jag ska intervjua och foto utomhus på vintern. Same same but different.
• Om man vill manifestera sig har julmusik inte den rätta effekten. Vid Polacksbacken protesterade studenterna för CSNs återkrav på pengar för att teknologernas terminer är 17 veckor lång istället för 20. Då är det inte heltidsstudier, säger CSN. Bra manifestation med bra budskap men den trevliga juliga stämningen passade inte till min bild av "upp till kamp, krossa systemet".
• Debet och kredit är inte fullt så komplicerade som de verkar. Jag tror snarare att det är en konspiration, någon som har tänkt ut "nej men nu gör vi det här med bokföring så komplicerad som det bara går, vi uppfinner två begrepp som alltid måste jämna ut varandra, blir det inte noll är bokföringen fel." Men hallå, jag ska leva på mitt företag, blir det noll är jag inte glad! Men jag fattar principen.
• Ibland är det bra att inte göra saker i tid. Jag har inte haft någon tid att skriva artikeln om studenterna och CSN och medan jag var på dejt med debet och kredit kom nyheten att studenterna slipper återbetalningskraven. Nu kan jag ta med det i artikeln och då blir det genast mycket bättre än UNTs som hade en reporter och en fotograf på plats. Jag spelade in för radio, fotade och antecknade. Tre för priset av en.

Nu är det dags för en gammal tant som mig att sova och smälta alla intryck. Som sagt, inte varje dag jag kommer ut så här mycket.

En hemsida

bör man ha i dessa digitala tider. Speciellt om man driver ett företag.
Det är enkelt, säger alla. Det finns mallar, det går att fixa på en kvart. Jag började för drygt två timmar sedan att klicka fram och tillbaka och har inte blivit mycket smartare. Bara lite. Jag har insett att jag inte ska hålla på med saker jag inte kan och ska be en kompis att hjälpa mig. Eller rentav betala någon.

Ska det vara så svårt? Och är det värd den tiden jag lägger ner?
Tills vidare blir det en sida på wordpress. Jag vet inte än vad jag ska kalla sidan. Förslag:

• Natalie von der Lehr - frilansjournalist
• Vetenskap för alla

Nackdelen med det andra förslaget är att det inte riktigt framgår att jag skriver om annat också. Fast det kan jag ju skriva på sidan. Och på så sätt hamnar sidan kanske ganska högt upp när man googlar vetenskapsjournalist? Det vore ju trevligt.

Nu: lunch
Efter det: tillbaka till att göra listan som växer exponentiellt, speciellt när jag slösar tid på hemsidan

Debet och kredit

blir någ aldrig mina bästa kompisar. Men efter dagens kurs i bokföring känns det ändå som att vi kan umgås. Vänskapen får växa fram helt enkelt. Så länge det blir klirr i kassan är jag nöjd.

För övrigt börjar jag få en känsla att jag borde döpa om den här bloggen i "Natalie startar företag". Det är allt som rör sig i mitt huvud just nu. Menmen, det går över det också. Inte på ett dåligt sätt, hoppas jag, men bara att det lugnar ner sig lite och blir mer som ett vanligt jobb.

Mera tågelände

Jag får egentligen inte gnälla eftersom jag inte pendlar varje dag. Men dem gångerna jag åker mellan Stockholm och Uppsala låter mig verkligen uppskatta faktumet att jag slipper.

Igår på väg hem sprang jag till 16:30 tåget. Jag hann inte köpa en biljett men ville verkligen hem till mina och kära. Därför hoppade jag bara på. Sittplats var att glömma, jag satt på en trappa istället. Det som sved var att jag fick betala 180 kronor för nöjet. Så dyrt blir det när man inte har köpt en biljett innan.

Som sagt: tack att jag slipper. Definitivt en fördel av frilanslivet.

Det sista äventyret

Det här är en text som jag skrev på min kurs på poppius igår. Syftet var att dra igång en blogg som journalistisk verktyg. Jag ska inte göra detta på riktigt (fast det vore kul), men varsågod, här kommer texten.

I måndags fick jag nöjet att uppleva det som en vän till mig har kallat för det sista äventyret i vårt moderna samhälle – att åka tåg. Inte vilket tåg som helst heller men den berömda pendlarsträckan Uppsala-Stockholm. För att göra det hela extra spännande skulle jag ta just dem tågen som väldigt många med pendlaröde åker med, till Stockholm kl 07.49 och tillbaka till Uppsala 17.11.

Grattis och lycka till.

Som före detta pendlare till Karolinska Institutet i många år var jag väl förberedd. Min iPod var laddat och klart, jag hade någonting att läsa, rentav att jobba på och visste att det är en bra idé att vara på plats några minuter innan tågets avgång för att få en eftertraktad sittplats. Det är strategier som funkade ganska bra för ett par år sedan.

Men tydligen var min vision av en dags pendling en total utopi. På grund av vagnbrist var tåget mycket kortare än vad det skulle ha varit, för att vara exakt bara hälften så lång. Jag kopplade genast på strategin ”att hitta en bra ståplats” men inte heller detta var enkelt. Jag fick luta mig åt en vägg i alla fall, där stod jag och försökte läsa en rapport som jag senare på kvällen skulle skriva om. Bredvid mig, i hyllan där man kan lägga baggage, hade en man kurat ihop sig med sin bärbara dator. Han satt där och jobbade. Jag fick passa mig noga för att inte trampa på honom. I Knivsta klev fler människor på och eftersom jag absolut inte ville ge upp min ståplats med vägg att luta sig emot pressade jag mig mot väggen för att släppa förbi folk. Mannen i baggagehyllan levde ett farligt liv där. Tåget blev så fullt att en kvinna valde att sätta sig på toaletten. Det är en sittplats i alla fall, om än en ganska otrevlig sådan.

Vägen hem var lite bättre för min del. Jag fanns på perrongen när tåget rullade in, tjugo minuter innan avgång, och fick en bra sittplats. Många fick dock stå och det verkade som om många var väldigt vana vid det. En tjej som stod i gången hade tydligen hittat ett speciellt sätt att stå på så att hon samtidigt kunde hålla sin bärbara dator och titta på ett avsnitt av serien friends.

Tack gode gud att jag inte behöver göra detta varje dag. Min facebook sida svämmar över av status uppdateringar av kompisar som är arga över inställda och försenade tåg eller uttrycker sin förvåning över att tåget gick i tid och att det fanns plats. Nu förstår jag dem och kan bara säger: jag beklagar.

 

Min första vecka

som egenföretagare och frilansare på riktigt har varit händelserik. Jag tolkar mitt fulla schema som ett gott tecken fastän jag borde vara lite försiktigt där. Tidskriften jag skriver för har inlämning runt den 20:e varje månad och trots att jag har varit medveten om mina uppdrag ett bra tag så ägnade jag mig åt en hel del procrastination. Det är farligt och dumt och jag lovar mig själv bättring.

På grund av dessa jobb i sista minuten har jag inte hunnit blogga heller. Därför en snabb sammanfattning av veckan.

Måndag - fotokurs på poppius. Namnet på kursen var "foto för reportrar" och eftersom jag ganska ofta också fotar när jag är ute på uppdrag tänkte jag att det kan vara en bra idé att ta en kurs. En bra och känd fotograf ledde kursen men tyvärr blev det ganska råddig och det handlade mest om att ta snygga porträttbilder. Det finns ju en poäng att kunna det men jag hade mer förväntat mig att få tips hur man fotar på en presskonferens, hur jag får det bästa ur min kamera och hur jag kan fusera bild och text. Efter lunchen skickades vi ut i novemberregnet och sedan gick resten av eftermiddagen åt att ladda över bilderna till datorn. Bara lite diskussion och input, de mer artistiska bilder fick mest beröm. Mmmh. Jag vill inte direkt säga att jag är missnöjd men kursen levde inte upp till mina förväntningar.

Det är väl bara att jag ger mig ut med kameran och experimenterar själv.

För övrigt hade jag sinnesnärvaron att ta med handboken på morgonen, tyvärr var det den finska versionen jag greppade.

Tisdag - tre artiklar att skriva med deadline på torsdag. För två av dessa hade jag redan gjort en hel del research och intervjuerna, den tredje var orörd. Dagen blev inte sådär effektiv som jag hade tänkt mig, det blev en hel del trams på facebook också. Jag tror att det berodde på alldeles för många tomma word-dokument och den där känslan "nu är det på riktigt" som snodde min uppmärksamhet.

Onsdag - nu börjar det hända saker. Den längre artikeln om retoriken som företag som säljer gentester via nätet blir klar. One down, two to go. Jag ringer frenetiskt till personer på skolverket för att ta reda på mer om den nya läroplanen (okänd mark för mig tills dess) och upptäcker att det handlar om upptagna människor. Det här blir inte lätt. Bilen ska få vinterdäck och besiktigas, en intervjuperson ringer när jag står i bilhallen och ser en farbror som pratar med tanten från besiktningen, han skulle vilja köpa precis en sådan bil. Intervjupersonen kan inte intervjuas just då, han ringde för att säga att han är för upptagen och ska maila namn på några andra personer (som troligen ör också upptagna).
Tillbaka hemma vid text nummer två, en kort historia om neuroblastom, plingar mailboxen med ett meddelande om jag har lust att bevaka ett evenemang nästa dag på Ångström. Det är klart jag har. Men har jag tid? Det måste gå på något sätt.
Text nummer två blir klar sent på kvällen/natten, forskarna och jag mailar lite fram och tillbaka och en viss skriva-pek känsla infinner sig. Samtidigt kollar jag den nya läroplanen och börja skriva på text nummer tre.

Torsdag - sonen är sjuk och maken vabbar halva dagen. Jag är på Ångström och lyssnar på ett mycket intressant föredrag om sjukvårdssystemet i USA. Jag intervjuar föredragshållaren som verkar vara något av en ikon inom det området. Annars blir det ganska mycket presentationer med alldeles för mycket detaljerad data, någon borde berätta för forskarna att de borde bestämma sig vad de vill att folk ska komma ihåg. Jag utnyttjar tillfället och pratar i telefon med en kemilärare om den nya läroplanen och börjar få grepp av det hela.
På lunchen träffar jag en kvinna som disputerade på samma institution som jag och som nu också är journalist. Hon rekommenderar ett närverk till mig och det känns kul. Det är lite det jag behöver, personer som gör någonting liknande och som kan bistå med lite råd och stöd. Jag kommer att behöva massor av både delarna.

Eftermiddagen går mest åt att vabba och ett försök att göra en telefonintervju med två barn som stör, det blev inte så bra. På kvällen mera skriva skriva skriva. Och en son som vill att någon (jag) ska ligga hos honom.

Fredag - telefonintervju och jobb på text nummer tre. Skickar in det hela med en känsla att det inte blev så bra. Jag gillar verkligen inte detta.

Vad har jag då lärt mig?
Det uppenbara skulle man kunna säga. Att disponera min tid bättre, att räkna med att intervjupersoner inte går att få tag på i första vändan och att det kan ta ett litet tag att sätta sig in i nya ämnen. Barn kan bli sjuka, bilar ska besiktigas och citat ska godkännas. Allt går inte att lösa genom att jobba på kvällarna.

Å andra sidan
har jag hittat ett nytt nätverk, har lärt mig massor om läroplanen som jag hoppas kunna utnyttja i kommande uppdrag, har fått lite idéer att skriva om samt haft en upptagen start. Det hade nog varit värre att sitta och rulla tummarna första veckan.

Nästa vecka
ska jag planera! Visst, visst, jag kommer att förkasta planeringen men det är i alla fall en början. Jag ska också ta tag i rent organisatoriska saker för att ordna upp mitt liv som företagare.

Vi får se hur det går...

Det gamla och det nya

Jag intervjuade två forskare och en läkare idag och vi pratade lite om det där med att publicera. Och jag sa, lite på skämt, att min journalistiska publikationslista redan var mycket längre än min vetenskaplig trots att jag bara har varit verksam som journalist en bråkdel av tiden i jämförelsen med den som forskare.

För att bekräfta detta googlade jag mig själv. På google-träffarna blandas mitt nya och mitt gamla liv friskt. Saker jag har skrivit för Ergo, Kemivärlden, min avhandling och några pek dyker upp tillsammans och inte helt i kronologiskt ordning.

Jag fick också kommentaren idag att jag är modig som vågar att starta eget. Jag har funderat lite på det och kommit fram till att det är egentligen det enda jag kan göra just nu. Det är ytterligare ett steg ifrån forskningen, mot en ny riktning. Jag måste ta det för att inte stagnera och för att inte titta tillbaka med sentimentala ögon. Visst var det hemskt kul att forska. Ett kall som jag föjlde lite för länge och som jag har betalat ett dyrt pris för. På den här vägen mot det nya livet och den nya karriären har det funnits många stora steg. Det första var att i huvud taget söka till journalistutbildningen. Det andra att hoppa av forskningen utan att veta vad som skulle härnäst. Sedan att plugga. Det då otroligt stora beslutet att sluta söka forskningspengar. Praktik, ansökningar, jobbintervjuer, frilansplaner. Arbetslöshet. En smygande start på frilanslivet som nu blir "på riktigt".

Om någon hade sagt till mig för ett och ett halvt år sedan att jag nu skulle jobba som frilansjournalist med allt vad det innebär hade jag haft svårt att tro det. Men nu blev det så, tack att jag vågade ta varenda steg även om det kändes (och känns) för stort ibland. Igår på banken kände jag mig liten och undrade vad jag höll på med trots att jag bara öppnade ett företagskonto. Idag när jag pratade med en forskare som är orolig för den egna existensen kände jag att jag gjorde rätt. Och att det blir bra.

Nu är det klart

Ännu en händelse den här veckan som var stort men som blev helt odramatiskt när det väl hände: handläggaren på Af skrev på papprerna för starta-eget bidrag. Om jag vill börja imorgon, undrade hon. Jo, nej, jag vet inte, kanske på måndag?

Måndag blir det, min första dag som icke-arbetslös på tre månader och som egen företagare.

Jag gick ifrån arbetsförmedlingen med ett stort leende och kände mig många kilo lättare. Och det kan man inte säga om varje gång jag har varit där.

Min första vecka kommer också att börja ganska bra, jag har fullt upp med uppdrag och kan äntligen skicka alla dess räkningar. Schackasching, det blir klirr i kassan förhoppningsvis. Sedan är det massor med saker som ska hända, att göra en webbsida står ganska högt upp på listan, en revisor behöver jag och jag kommer inte ihåg om jag måste prata med försäkringskassan om karensdagar. Dessutom ska jag öva på lite fina meningar som dessa:

• Jag har ju ett företag att sköta
• Jag tar det på företaget
• Är priset med eller utan moms?
• Vi småföretagare, vi blir inte sjuka

Listan blir nog oändlig lång.

Det här är skreeeeek* på riktigt...

*Skrek är familjens beteckning på skräckfilm.

Mera dramatik

efterlyste jag igår när min FA-skattesedel dimpade när på hallgolvet. Efter allt jobb jag har lagt ner på affärsplanen kändes det ganska oglamoröst att öppna det lilla kuvertet (jag är van vid stora, tjocka från a-kassan) med den lilla skruttiga lappen i.

Idag blev det lite mera dramatiskt när snöstormen började. Till det kommer att vårt hus är inpackad i plast och att vi inte riktigt vet vad som händer där ute. Vinden låter tio gånger värre än vad det är och i nuläge har jag ingen aning om hur mycket snö som har kommit sen jag var ute förra gången (ganska många timmar sen).

Allting annat händer också med ganska hög hastighet nu. Jag mailade till min handläggare på Af igår om skatesedeln, nu har jag ett möte på torsdag. Och imorgon är det banken som väntar. Mitt i allt blir det nypremiär av radioprogrammet på fredag. Almanacken är fullsmockad utan att jag har tagit tag i veckans uppdrag särskild mycket. Men som tur är ligger min deadline en bit in i nästa veckan så jag hinner. Som vanligt.

Jag undrar lite om det är den här hastigheten som kommer att gälla framöver? Jag har hört ett och annat om egna företagare och börjar misstänka att det är så här det är.

Kul :-)

Mera november

Den som säger att november är en tråkig månad har fel. I alla fall i år.

Min november började som bekant med en promenad genom ett upplyst Uppsala, jag har fortfarande inte sett allting och hoppas att det blir av. Efter det ansökte jag om FA-skattesedel vilket i sig var inget revolutionerande men ändå ett stort steg i starta-eget processen. I feberdimman samma vecka tyckte jag att det skulle vara en alldeles utmärkt idé att skriva 50000 ord under en månad (jag har fortfarande inte skrivit ett enda). Radioprogrammet deadline är på väg att återuppstå och fast jag har lovat mig själv att inte bli för engagerad är det svårt att låta bli. Jag ser verkligen framemot fredagen då vi kommer att sända. Vilken lycka...

Idag (och då är det bara 8 november! 22 dagar kvar av denna månad!) dimpade min FA-skattesedel ner på hallgolvet. Jag tror att jag får kalla mig företagare nu. Jag saknar fanfarer och pompa och ståt men så verkar det vara. Och bara för att jag inte ska ha tråkigt finns det massor med saker att göra nu. Banken, försäkringen, och definitivt en webbsida. Jag ska börja pyssla på den...snart.

Dessutom borde det noteras att det är fint och ljust ute på dagtid nu. På en dag kan det lätt blir fler soltimmar än under hela november 2000, då var det 4,5 timmar sol i Uppsala och jag är rätt så säker på att jag var på kurslabb dessa timmar. Inga fönster där såklart.

Mera november av den här sorten tack!

Alla Helgon

En helg som jag verkligen gillar i november är Alla Helgon. Fastän det kan kännas ganska meningslöst med en röd dag på en lördag (vem kom på den idén?) blir det en helg där jag saktar ner lite. Mörkret är här för att stanna och vad passar då bättre att ta en tur till kyrkogården och titta på alla ljus. Det är verkligen vackert. Rörande också att bara iaktta hur till exempel en pappa och en son står framför en grav och tänder ett ljus. Pappan som sitter på huk och pratar med sonen som tittar på det nyss tända ljuset. Är det mamman som har gått bort? Eller en älskad farfar?

På gamla kyrkogården i Uppsala finns ett grav av en pojke som dog när han var tio år gammal. Jag har ingen aning vem det var eller vems hans familj är men jag har tänkt på dem. Varje gång jag går förbi ligger det glaskulor och någonting annat på graven. Jag skulle vilja veta mera men samtidigt inte. Jag skulle känna mig som en inkräktare om jag skulle börja ställa frågor.

Våran tradition har blivit att gå över kyrkogården och tända ett ljus för Fredriks pappa vid minneslunden. Dottern vet att hennes farfar är död och att han varit det länge. Förra året undrade hon lite om det var en drake som hade sprutit eld på honom och om det var därför att han dog. Och så hamnade vi i en konversation om livet och döden. Mycket filosofiskt och så passande på en dag som fylls av både saknad och glädje över dem människor som fortfarande betyder mycket för oss fastän dem inte finns här hos oss längre.

NaNoWriMo

Jag har mått lite halvbra de senaste dagarna och hittade ganska många förklaringar. Stress, den dåliga luften i lägenheten, novembervädret, you name it. Efter ännu en kväll där jag somande samtidigt som barnen och en genomsvettad natt fick jag den briljanta idén att jag kanske helt enkelt är sjuk. Och se där: jag har feber! Det krävdes bara ett par dagar att komma på det.

Lite oroväckande är att jag får feber när jag just har gjort något stort som har med det egna företaget att göra. I veckan lämnade jag in min ansökan om FA-skattesedel, sist jag höll på med affärsplanen som bäst däckade jag också. Mmmh. Säkert bara tillfälligheter. Och mycket bättre än mina forskartider där jag blev magsjuk efter varje större ansökan.

Efter min deadline imorse gav jag mig själv sjukledig. På soffan med datorn och med mobilen inom räckhåll, man kan ju fundera över hur ledig jag egentligen är. Den första föjlden av min ledighet är att jag har registrerad mig för att skriva en roman på 50 000 ord under november. Helt bissart. Men det låter kul. Frågan är bara vad jag ska skriva om. Jag är lite dålig på att hitta på historier som inte handlar om drakar, spöken eller små gubbar som bakar kaka och som berättas strax innan dottern ska sova. Det kan uppfattas som ett handikapp när man ska skriva en roman. Men jag har tur och har massor med människor i min närhet som förser mig med material. Nu kanske den där krönika-samlingen om min far och min i övrig inte så normal familj blir av?

Några idéer:

• Historier om min styvfar Ernst
• psykotiska familjeepisoder som låter Lars Norén blir grön av avundsjuka
• Forskar-lit: roman som utspelar sig i forskingens korridorer. Intriger, kärlek i mörkrummet, allt kan finnas med
• eller något helt annat som jag måste komma på ganska snabbt eftersom fyra dagar har redan gått.

Ja vi får väl se vad det blir. Måttlig feber är inte helt dumt för att få fantasin igång.
Klicka här för att läsa mer om att skriva 50 000 ord.

Novemberljuset

November är inte min favoritmånad. Det är mörkt och tråkigt, för tidigt för glögg och för sent för uppfriskande höstpromenader. Då kan det vara trevligt med lite ljus och ljusfestivalen "allt ljus på Uppsala" är helt i min smak. Mycket olika ljusinstallationer att titta på och bli glad av.
I lördags var det premiär och vi gick med hela familjen på "nattpromenad". Jag fotade och antecknade mentalt för en artikel för Ergo på webben. Det är inte helt lätt att fota i mörkret men med avstängd blixt och en stadig hand blev det några fina bilder.

Den här fisken vid Västgötaspången tyckte dottern var fin.

Och jag tyckte om Vattenfallet i olika färger.

Tänk att det som annars är grått och trist kan bli ljus och vacker bara med några lampor och duktiga ljustekniker. November behöver kanske inte vara fullt så illa den här gången. Jag ska ge den här månaden en chans.

För att vara på den säkra sidan ska jag ladda förrådet med choklad.