Jag intervjuade två forskare och en läkare idag och vi pratade lite om det där med att publicera. Och jag sa, lite på skämt, att min journalistiska publikationslista redan var mycket längre än min vetenskaplig trots att jag bara har varit verksam som journalist en bråkdel av tiden i jämförelsen med den som forskare.
För att bekräfta detta googlade jag mig själv. På google-träffarna blandas mitt nya och mitt gamla liv friskt. Saker jag har skrivit för Ergo, Kemivärlden, min avhandling och några pek dyker upp tillsammans och inte helt i kronologiskt ordning.
Jag fick också kommentaren idag att jag är modig som vågar att starta eget. Jag har funderat lite på det och kommit fram till att det är egentligen det enda jag kan göra just nu. Det är ytterligare ett steg ifrån forskningen, mot en ny riktning. Jag måste ta det för att inte stagnera och för att inte titta tillbaka med sentimentala ögon. Visst var det hemskt kul att forska. Ett kall som jag föjlde lite för länge och som jag har betalat ett dyrt pris för. På den här vägen mot det nya livet och den nya karriären har det funnits många stora steg. Det första var att i huvud taget söka till journalistutbildningen. Det andra att hoppa av forskningen utan att veta vad som skulle härnäst. Sedan att plugga. Det då otroligt stora beslutet att sluta söka forskningspengar. Praktik, ansökningar, jobbintervjuer, frilansplaner. Arbetslöshet. En smygande start på frilanslivet som nu blir "på riktigt".
Om någon hade sagt till mig för ett och ett halvt år sedan att jag nu skulle jobba som frilansjournalist med allt vad det innebär hade jag haft svårt att tro det. Men nu blev det så, tack att jag vågade ta varenda steg även om det kändes (och känns) för stort ibland. Igår på banken kände jag mig liten och undrade vad jag höll på med trots att jag bara öppnade ett företagskonto. Idag när jag pratade med en forskare som är orolig för den egna existensen kände jag att jag gjorde rätt. Och att det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar