Det känns som om min bloggfrekvens är inte den bästa. Men att ha lite tid på sig när man skriver någonting är ju fint och att komma på någonting vettigt är inte heller någon dum idé.
I alla fall träffade jag min gamla chef igår och vi redde ut nästan allt. Det var faktiskt otroligt skönt att avsluta hela historien. Nu kan jag verkligen glömma det gamla grollet och gå vidare. Det har jag redan gjort men nu ännu mera - mötet igår var också en bekräftelse att jag gjorde helt rätt att lämna forskningen. Jag blev inte alls sugen på att kasta mig över pipetter eller in i cellabet när jag stod där i korriderna. Tyckte bara att det var skönt att slippa alla dessa "nu måste vi jobba som in i helvete för att kunna submitta om två veckor" och allt annat vad forskningsverksamhet innebär.
Hejdå forskningen, journalistiken here I come!
Jag skrev en helt ny krönika förresten. Jag länkar till den när den har publicerads i Ergo.
onsdag 8 september 2010
måndag 6 september 2010
Att doktorera eller inte
Enligt en artikel i dagens studentbilaga i UNT är att doktorera det finaste och roligaste som finns. Ett kall. Ett hobby som man får pyssla med på skattebetalarnas kostnad.
En kompis till mig skickade mig länken idag och hon var förbannad. Det blev jag också.
Bortsett från faktumet att faktiskt inte alla tycker att doktorerandet är det finaste som finns och det bästa de har gjort så undrar jag lite när jag läser den här typen av odelade positiva artiklar: vad händer sen?
Efter minst fyra års slit står man där med sin fina titel. Men vad ska man göra med den förutom att köpa doktorsringen?
Min poäng är att karriären som forskare hela tiden blir svårare. Det är inte många som blir kvar till slut. Det är nästan ett hån för dem som är duktiga: oj vad fint att du har ansträngt dig, här har du en biljett till ännu några år i helvetet.
Visst kan det vara kul att forska. Det är väl därför folk är kvar och står ut med omänskliga förhållanden.
Jag skulle vilja att blivande doktorander blir upplysta om vad de ger sig in på. Att de har obligatorisk läsning om personer som har gått sönder eller blivit helt desillusionerade. Att de måste skriva någonting om sina motivationer, hur de kommer att bemästra kriser och hur de har tänkt att få sitt "kall" att gå ihop med resten av livet. Som det är nu blir många bara kvar efter sitt exjobb. Ganska bekvämt att slippa söka jobb och så var det där exjobbet ju rätt kul eller?
Artiklar som den i UNT är helt vilseledande och borde förbjudas.
Enligt min kompis är det PR för att värva billig arbetskraft till universiteten. Och det kanske det är, vem vet.
En kompis till mig skickade mig länken idag och hon var förbannad. Det blev jag också.
Bortsett från faktumet att faktiskt inte alla tycker att doktorerandet är det finaste som finns och det bästa de har gjort så undrar jag lite när jag läser den här typen av odelade positiva artiklar: vad händer sen?
Efter minst fyra års slit står man där med sin fina titel. Men vad ska man göra med den förutom att köpa doktorsringen?
- Det alternativet som har mest status och som förväntas om man vill anses som lyckad inom forskningen: göra en postdok
- Söka jobb inom industrin (lycka till)
- Göra någonting helt annat där man inte har så mycket glädje av sin fina titel
- Skola om sig. Att läsa till gymnasielärare är ganska poppis. Eller så kan man satsa på en ännu mer osäkrare karriär och bli journalist, som jag.
Min poäng är att karriären som forskare hela tiden blir svårare. Det är inte många som blir kvar till slut. Det är nästan ett hån för dem som är duktiga: oj vad fint att du har ansträngt dig, här har du en biljett till ännu några år i helvetet.
Visst kan det vara kul att forska. Det är väl därför folk är kvar och står ut med omänskliga förhållanden.
Jag skulle vilja att blivande doktorander blir upplysta om vad de ger sig in på. Att de har obligatorisk läsning om personer som har gått sönder eller blivit helt desillusionerade. Att de måste skriva någonting om sina motivationer, hur de kommer att bemästra kriser och hur de har tänkt att få sitt "kall" att gå ihop med resten av livet. Som det är nu blir många bara kvar efter sitt exjobb. Ganska bekvämt att slippa söka jobb och så var det där exjobbet ju rätt kul eller?
Artiklar som den i UNT är helt vilseledande och borde förbjudas.
Enligt min kompis är det PR för att värva billig arbetskraft till universiteten. Och det kanske det är, vem vet.
Pffffft....
det var luften som gick ur.
Jag var på en jobbintervju imorse och det var i och för sig trevligt, jag var ju glad för att ha blivit bjuden dit såklart. I en timme blev jag grillad av tre personer med en hel del tuffa frågor. Förutom det vanliga om starka och svaga sidor, varför de ska anställa just mig blev det också ganska mycket om konflikthantering, att kunna ge kritik och kommunikation med helt skilda grupper.
Två frågor som överraskade mig lite:
Min största nackdel är nog att jag inte alls har hållit på med ekonomi och administration. Samtidigt vet jag inte vilka andra som söker.
Tre till ska intervjuas och någon gång nästa vecka skulle de höra av sig.
Jag har lovat mig själv att INTE sitta framför dator och mobilen som en kärlekskrank tonåring och vänta på beskedet. Det känns bara värdelöst.
Nu: en ny krönika. Och lite samtal om veckans jobb.
Jag var på en jobbintervju imorse och det var i och för sig trevligt, jag var ju glad för att ha blivit bjuden dit såklart. I en timme blev jag grillad av tre personer med en hel del tuffa frågor. Förutom det vanliga om starka och svaga sidor, varför de ska anställa just mig blev det också ganska mycket om konflikthantering, att kunna ge kritik och kommunikation med helt skilda grupper.
Två frågor som överraskade mig lite:
- Exempel på en personlig eller arbetsrelaterad kris och hur jag tog mig ur den
- Vad skulle min fd chef svara på frågan vilka mina svaga sidor är
Min största nackdel är nog att jag inte alls har hållit på med ekonomi och administration. Samtidigt vet jag inte vilka andra som söker.
Tre till ska intervjuas och någon gång nästa vecka skulle de höra av sig.
Jag har lovat mig själv att INTE sitta framför dator och mobilen som en kärlekskrank tonåring och vänta på beskedet. Det känns bara värdelöst.
Nu: en ny krönika. Och lite samtal om veckans jobb.
torsdag 2 september 2010
En slags lättnad
Veckans dilemma nr2 är på väg att lösa sig. Det blev en liten hysterisk mailväxling på eftermiddagen och resultatet är att jag kommer att skriva om krönikan eller skriva en ny. Ännu en läxa som journalist: tänk efter före. Andra kan drabbas av det man skriver fast man inte menar illa. Och drabbar det man skriver någon annan så står man själv också i ett ganska dåligt ljus: jaha, hon är en sån som skriver illa om folk.
Vi ska träffas nästa vecka och prata och på något sätt känns det skönt att det ändå kom upp. Men det var jobbigt också, jag darrade när det var som värst och önskade att jag inte hade dragit det hela igång.
Hela historien är ytterligare en bekräftelse på att det är svårt att prata om problem i den akademiska forskningsvärlden. Alla är rädda för konsekvenser och fastän många delar samma tråkiga erfarenhet är det ingenting man pratar öppet om. Min avsikt är fortfarande att ta upp den debatten på något sätt men jag vet inte hur. Det är omöjligt att få någon att stå med sitt namn och nu när jag ville göra det blev det ändå ett väldigt ståhej.
Det behövs en drastisk förändring i det forskningspolitiska systemet. Sålänge alla pressas att producera resultat under omänskliga former kommer cheferna också att behandla sina anställda på ett suboptimalt sätt. Utan att vara medveten om det kanske men ändå. De anställda mår i sin tur dåligt och prestera sämre än om dem hade fått lite mer uppmärksamhet, beröm, ja helt enkelt fått vara en människa på jobbet också. Att inte bli sedd och bli behandlad som en maskin som ska producera resultat är inte bra för någon.
En debatt behövs för att kunna börja någonstans.
Vi ska träffas nästa vecka och prata och på något sätt känns det skönt att det ändå kom upp. Men det var jobbigt också, jag darrade när det var som värst och önskade att jag inte hade dragit det hela igång.
Hela historien är ytterligare en bekräftelse på att det är svårt att prata om problem i den akademiska forskningsvärlden. Alla är rädda för konsekvenser och fastän många delar samma tråkiga erfarenhet är det ingenting man pratar öppet om. Min avsikt är fortfarande att ta upp den debatten på något sätt men jag vet inte hur. Det är omöjligt att få någon att stå med sitt namn och nu när jag ville göra det blev det ändå ett väldigt ståhej.
Det behövs en drastisk förändring i det forskningspolitiska systemet. Sålänge alla pressas att producera resultat under omänskliga former kommer cheferna också att behandla sina anställda på ett suboptimalt sätt. Utan att vara medveten om det kanske men ändå. De anställda mår i sin tur dåligt och prestera sämre än om dem hade fått lite mer uppmärksamhet, beröm, ja helt enkelt fått vara en människa på jobbet också. Att inte bli sedd och bli behandlad som en maskin som ska producera resultat är inte bra för någon.
En debatt behövs för att kunna börja någonstans.
Arbetsförmedlingen
Det är svårt att tro men dagens möte med handläggaren på AF var faktiskt positivt. Jag blev peppad till och med.
Det enda som var mindre bra var att hon sa att jag måste vara beredd att ta arbete i hela landet, även om det betyder att jag måste veckopendla.
- Men vi tar ställning till det när vi kommmer dit, sa hon och jag blev lite lugnare.
Det är klart, ibland krävs det lite uppoffringar för att komma vidare i karriären, eller för att få den att börja, men att veckopendla skulle vara en ganska stor uppoffring.
Sedan fick jag tips om bra jobbcoach, om att starta eget och hur jag ska göra för att undvika allt trassel med a-kassan när jag frilansar. Så förvånad jag blev!
Hon ville inte heller vara kontrollerande och tyckte att det räckte att jag hör av mig då och då hur det går.
Dagens överraskning.
Som ett resultat skrev jag ett mail till Radio Uppland och frågade om praktikplats.
Då är det bara att fortsätta med jobbsökandet, jobbandet och starta-egandet. Det skulle behövas tre av mig just nu.
Och en extra som tar på sig alla korkade uppdrag som att jobba gratis (ideellt kan man säga för att få det att låta finare) och sända radio.
Det enda som var mindre bra var att hon sa att jag måste vara beredd att ta arbete i hela landet, även om det betyder att jag måste veckopendla.
- Men vi tar ställning till det när vi kommmer dit, sa hon och jag blev lite lugnare.
Det är klart, ibland krävs det lite uppoffringar för att komma vidare i karriären, eller för att få den att börja, men att veckopendla skulle vara en ganska stor uppoffring.
Sedan fick jag tips om bra jobbcoach, om att starta eget och hur jag ska göra för att undvika allt trassel med a-kassan när jag frilansar. Så förvånad jag blev!
Hon ville inte heller vara kontrollerande och tyckte att det räckte att jag hör av mig då och då hur det går.
Dagens överraskning.
Som ett resultat skrev jag ett mail till Radio Uppland och frågade om praktikplats.
Då är det bara att fortsätta med jobbsökandet, jobbandet och starta-egandet. Det skulle behövas tre av mig just nu.
Och en extra som tar på sig alla korkade uppdrag som att jobba gratis (ideellt kan man säga för att få det att låta finare) och sända radio.
Veckan dilemma nr2: krönikan
Detta är dilemmornas vecka. Egentligen är det inget ovanligt, beslut måste tas hela tiden men ibland är det lite svårare och känsligare.
Jag har såld mitt reportage om forskningspolitik till Ergo, detta har jag skrivit om tidigare. En personlig krönika om mina egna erfarenheter som doktorand och forskare vore fint att ha, tyckte chefredaktören. Jag skrev en sådan redan i våras, ungefär i den svängen där jag bestämde mig för att inte längre söka forskartjänster. Det var ett stort beslut som jag våndades en hel del med. Krönikan var ett sätt att bearbeta den sorgen jag kände över att överge forskningen.
Hur som helst så ska krönikan publiceras tillsammans med reportaget. Jättekul tycker jag.
MEN
I krönikan nämner jag vissa mindre positiva upplevelser i den förra forskningsgruppen och att jag vantrivdes.
Fast jag inte skriver några namn är det inte särskild svårt att lista ut vilket ställe/vilka personer det handlar om. Sannolikheten att någon där läser Ergo är ganska liten, men Sverige är ett litet land och speciellt inom forskningen känner alla alla.
Vi har aldrig pratat ut om det som har hänt.
Frågan är alltså: ska jag berätta om publiceringen och skicka krönikan eller helt enkelt inte göra någonting?
Jag tror faktiskt att jag tar ett djupt andetag och mailar iväg den. Bättre att det blir lite ståhej nu än när det är försent. Jag vill kunna skriva mer om denna tråkiga episod i mitt liv utan att känna mig skyldig.
Önska mig lycka till.
Jag kommer att länka både till reportaget och till krönikan när allt är publicerad och klart.
Jag har såld mitt reportage om forskningspolitik till Ergo, detta har jag skrivit om tidigare. En personlig krönika om mina egna erfarenheter som doktorand och forskare vore fint att ha, tyckte chefredaktören. Jag skrev en sådan redan i våras, ungefär i den svängen där jag bestämde mig för att inte längre söka forskartjänster. Det var ett stort beslut som jag våndades en hel del med. Krönikan var ett sätt att bearbeta den sorgen jag kände över att överge forskningen.
Hur som helst så ska krönikan publiceras tillsammans med reportaget. Jättekul tycker jag.
MEN
I krönikan nämner jag vissa mindre positiva upplevelser i den förra forskningsgruppen och att jag vantrivdes.
Fast jag inte skriver några namn är det inte särskild svårt att lista ut vilket ställe/vilka personer det handlar om. Sannolikheten att någon där läser Ergo är ganska liten, men Sverige är ett litet land och speciellt inom forskningen känner alla alla.
Vi har aldrig pratat ut om det som har hänt.
Frågan är alltså: ska jag berätta om publiceringen och skicka krönikan eller helt enkelt inte göra någonting?
Jag tror faktiskt att jag tar ett djupt andetag och mailar iväg den. Bättre att det blir lite ståhej nu än när det är försent. Jag vill kunna skriva mer om denna tråkiga episod i mitt liv utan att känna mig skyldig.
Önska mig lycka till.
Jag kommer att länka både till reportaget och till krönikan när allt är publicerad och klart.
onsdag 1 september 2010
Veckans dilemma nr1: radion
Jag längtar efter att få göra radion. Abstinensen är total. Samtidigt säger realisten i mig att jag inte borde engagera mig i ett projekt till, särskild eftersom förutsättningarna inte är de bästa. Egentligen är vi bara två personer som kan vara på plats och sända och både är vi ganska så upptagna med annat.
Igår var jag på besök hos den nya journalistik-kursen och försökte ragga upp folk som har lust att hjälpa till och så småningom ta över mer och mer. Det fanns några intresserade men snacket var ändå "jag är gärna med någon gång men jag tror att kursen kommer att ta för mycket tid". Risken är väl att det är lite folk som vill vara med i början men sen droppar av igen. Jag är en av de "gamla" och skulle då känna mig ansvarig för att hålla det hela igång.
Den här veckan var jag nära att lägga ner radioprogrammet ungefär tre gånger. Lika många gånger har jag backat. Frågan är: fortsätta och riskera att det blir alldeles för mycket jobb eller lägga ner och känna att det kanske ändå hade gått? Vad händer om jag aldrig mer får sitta i en studio?
Jag ska sova på saken, ännu en natt, och förhoppningsvis fatta ett beslut imorgon.
Igår var jag på besök hos den nya journalistik-kursen och försökte ragga upp folk som har lust att hjälpa till och så småningom ta över mer och mer. Det fanns några intresserade men snacket var ändå "jag är gärna med någon gång men jag tror att kursen kommer att ta för mycket tid". Risken är väl att det är lite folk som vill vara med i början men sen droppar av igen. Jag är en av de "gamla" och skulle då känna mig ansvarig för att hålla det hela igång.
Den här veckan var jag nära att lägga ner radioprogrammet ungefär tre gånger. Lika många gånger har jag backat. Frågan är: fortsätta och riskera att det blir alldeles för mycket jobb eller lägga ner och känna att det kanske ändå hade gått? Vad händer om jag aldrig mer får sitta i en studio?
Jag ska sova på saken, ännu en natt, och förhoppningsvis fatta ett beslut imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)