Veckans dilemma nr2 är på väg att lösa sig. Det blev en liten hysterisk mailväxling på eftermiddagen och resultatet är att jag kommer att skriva om krönikan eller skriva en ny. Ännu en läxa som journalist: tänk efter före. Andra kan drabbas av det man skriver fast man inte menar illa. Och drabbar det man skriver någon annan så står man själv också i ett ganska dåligt ljus: jaha, hon är en sån som skriver illa om folk.
Vi ska träffas nästa vecka och prata och på något sätt känns det skönt att det ändå kom upp. Men det var jobbigt också, jag darrade när det var som värst och önskade att jag inte hade dragit det hela igång.
Hela historien är ytterligare en bekräftelse på att det är svårt att prata om problem i den akademiska forskningsvärlden. Alla är rädda för konsekvenser och fastän många delar samma tråkiga erfarenhet är det ingenting man pratar öppet om. Min avsikt är fortfarande att ta upp den debatten på något sätt men jag vet inte hur. Det är omöjligt att få någon att stå med sitt namn och nu när jag ville göra det blev det ändå ett väldigt ståhej.
Det behövs en drastisk förändring i det forskningspolitiska systemet. Sålänge alla pressas att producera resultat under omänskliga former kommer cheferna också att behandla sina anställda på ett suboptimalt sätt. Utan att vara medveten om det kanske men ändå. De anställda mår i sin tur dåligt och prestera sämre än om dem hade fått lite mer uppmärksamhet, beröm, ja helt enkelt fått vara en människa på jobbet också. Att inte bli sedd och bli behandlad som en maskin som ska producera resultat är inte bra för någon.
En debatt behövs för att kunna börja någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar