100 års present

Jag blev påmind igår om sommarens dilemma vad man skulle ge en 100-åring i present. Inget vin som ska lagras, kom jag ganska snabbt fram till. En bra bok är annars nästan aldrig fel. Men födelsedagsbarnet syn var inte det bästa. Inte heller hans hörsel, annars hade en ljudbok om någonting historisk varit nåt.

Jag röstade faktiskt på något man kan äta eller dricka upp omgående. Choklad till exempel. Kanske till och med med sprit i, då kanske det skulle bli lite liv i gubben.

Men den stora släkten hade redan bestämt att ge honom en fatölj som var skön att sitta i. Och det var den han satt i när han hälsade oss välkommen till kalaset.

Ett annat problem var sången. Ja må han leva uti hundrade år kan kännas lite makabert på 100-års dagen. Jag grubblade en hel del även över den biten men visste att någon annan skulle bestämma. Och så blev det den klassiska, men utan andra versen. Det var en lättnad i alla fall. Seda han hann ju dö innan han hade levt uti hundrade år också så vi slapp infria hotet (eller löftet) om att skjuta honom i vilket fall som helst.

Hur länge måste man ha suttit i en fatölj för att den ska ha varit värd inköpet?

Min mormors bestämda åsikt sedan minst 15 år är att hon ska dö när som helst. Därför får man inte ge henne dyra presenter. För några år sedan fick även hon en fatölj och beklagade sig genast att det var bortkastade pengar. Då ställde min mamma precis den frågan: 

- Hur länge tycker du att man ska sitta i en fatölj för att den ska vara värd sitt pris? Finns det någon avsittningstid? Du får väl se till att sitta där så mycket som möjligt.

Jag hoppas att farfar hann sitta lite i stolen i alla fall. På födelsedagen såg han nöjd ut.