På väg hem ifrån huvudstaden idag stod två miljöpartister på Centralstationen och pratade utbildnings- och forskningspolitk. Jag hade lite tid tills tåget skulle gå och stannade till. Det är inte varje dag forskingsfrågor diskuteras i valrörelsen.
Tyvärr tog det inte alls lång tid innan jag kände igen allting. Fina men tomma ord. Bättre skola, bättre lärare som kan stimuleras elevernas intresse, mer satsningar på högskolan, höjd studiebidrag och sist men inte minst - bort med utbildningsbidrag och tjänst till alla doktorander. En forskning som håller god vetenskaplig kvalité som inte ska styras av politiker.
Det här jag har hört förut. Speciellt att forskning likställs med doktorander känns bekant. Jag vet att en stor del av forskningen utförs av just doktoranderna men en fråga kan ju vara om det egentligen är bra eller inte. Som många vet vid det här laget tycker jag nog att det är dags att se över hela systemet och inte bara se till att doktoranderna har det bra. (Vilket de inte alltid har, oavsett tjänst eller inte men det har mer med arbetsmiljön och andra faktorer att göra)
Vad händer efter doktorandtiden? Hur ser det ut med tryggheten då och med möjligheten att forska? Har utbildningen egentligen lönat sig? Visst är det fint att höja studiebidraget och att ge doktoranderna tjänst, å andra sidan pratar vi här om en tidsperiod av 10 år där man inte tjänar några pengar alls (grundutbildningen) eller i alla fall inte några större summor (doktorandutbildningen). Många av dem som inte fortsätter inom akademin känner sig lurade och bestulna av produktiva år. Speciellt om det blir svårt att hitta ett bra jobb efter disputationen.
Jag hade lust att ställa den frågan till de ivriga och ganska belåtna miljöpartisterna. Men jag var lite för trött och visste att en diskussion inte skulle leda någonstans. Tåget skulle gå en kavart senare och jag ville inte jaga upp mig över någonting som jag kanske bryr mig mycket mer om än de som debatterade.
Istället gick jag till tåget i tid för att få en bra plats.
Missnöjesparti för forskare, det kanske vore något.
Hmmm... var inte för hård mot de stackars politikerna. De lever i sin bubbla och forskarna i sin (och aldrig mötas de båda). Forskare brukar bita sig kvar i politiken fram tills dess att de disputerar. Sedan får de antingen statsa på politiken eller forskningen. Med andra ord finns det få människor inom politken som faktiskt vet något om forskning. Själv valde jag bort politiken för forskningen.
SvaraRadera/J
Absolut, men det finns ju en del försök att öka förståelsen mellan bubblorna. Om Sverige ska vara ett sojutspetsland inom forskningen är det kanske dags för lite kommunikation? Och funderingar vad som är rimligt att göra. Att satsa på att ta in fler doktorander är någonting jag tror försämrar läget. Vad ska alla disputerade ta vägen? En doktorstitel är inte mycket värd utanför den akademiska bubblan och det kan kännas ganska bitter efter en lång och slitsam utbildning.
SvaraRadera