100 år

blev makens farfar. Förra veckan gick han bort.

I somras var vi på hans 100-års kalas. Det var verkligen en gammal man som hälsade oss välkommen. Han både såg och hörde dåligt, med minnet var det också lite sisådär, och förutom att berätta för honom vad jag hette var jag också tvungen att avslöja hur jag "kom in i släkten".
- Jag är gift med Fredrik, sa jag.
Ingen respons
- Fredrik, du vet, Uffes pojk, la jag till.

Då kopplade han. Lättast var det att förklara kopplingen till hans egna barn, då föll alla bitar på plats och han kom ihåg. Även Fredrik var tvungen att presentera sig som "Uffes pojk". Det är klart att jag inte tog illa upp, det var mer rörande hur han satt i sin nya fatölj, tog alla i hand och var verkligen glad över att alla hade kommit. Som ett litet barn som inser att allt det där ståhej på kalaset är just för honom.

Den yngste familjemedlemmen som var med på festligheten var 10 månader gammal.

- Det här är alla de dina som är här idag, sa någon. Titta vad många det är.

Generna är odödliga.

Och samtidigt som det rådde en idyllisk Bullerby-stämning med fyra generationer som skrattade, lekte, åt och drack påmindes i alla fall jag om den egna dödligheten. Ännu konstigare blev hela tillställningen av just det faktumet att Fredriks far, Ulf, gick bort för 12 år sedan. Det var en tydlig länk i kedjan som saknades och just denna eftermiddag kändes som en extra sting i hjärtat.

- Du har betytt mycket för många människor, det måste du veta, Birger, sa en gammal farbror som hade satt sig på huk framför rullstolen.
- Det är många som beundrar dig.
Jag tycker att det är fint att han fick uppleva denna dagen. Den samlade glädjen och respekt för hans liv.

Farfar tyckte att det var nästan overkligt att fylla hundra. Men han var glad över det. Farmor betvivlade att han skulle dö innan, hon menade att han ändå såg framemot sin födelsedag. Den tre-siffrige. Och hon hade rätt.

Jag undrar vilken bit av honom mina barn har fått?