Jorge Cham

är en riktig snygging. Trevlig är han också. Och rolig.

För dem som inte vet så tecknar han phd-comics som flitigt sätts upp på alla labb och som har hindrad en och annan doktorand/forskare från att jobba och upptäcka nåt stort (han säger så själv).

I somras var han i Uppsala och föreläste och jag intervjuade honom för Uppsala Fria. Det var en av dem få intervjutillfällen där jag var "starstruck" och lite nervös på ett fnittrigt sätt. Jag avslöjade min egen bakgrund som avhoppad forskare för honom och då ställde han samma frågor till mig som jag till honom: saknar jag forskningen? Går det att överleva som frilansjournalist? Varför hoppade jag av? Hur är det att vara journalist på heltid?

Nu skriver jag om honom igen, den här gången för Ergo. Det som slog mig är hur mycket alla disputerade som inte stannar inom akademin måste förklarar hela tiden. Jag kan inte bli av med känslan att det är någon slags rättfärdigande, som om man vore misslyckad för att man inte blir professor.
Vi som disputerar är ju oftast plugghästar, vana att prestera och komma vidare. Det är kanske det som ligger till grunden för hela det akademiska systemet?

Jag vill göra som Jorge, låter fler känna att de inte är ensamma och få dem att skratta. För det är någonting som man absolut behöver för att klara av forskarvärlden.

Uppdatering: nu går det att läsa artikeln här. Läs och njut!