Passande till förra inlägget finns nu min artikel om forskningspolitik som jag har skrivit för Ergo på nätet. Jag har fått positiva kommentarer via facebook, det finns en person som ser framemot en uppföljare. Det gör jag också, om än med skräckblandat förtjusning. Dessa artiklar kräver ganska mycket energi och rent känslomässigt ryms allt på skalan "jag är en misslyckad forskare" till "vad glad jag är att jag har lämnat forskningen". För att inte glömma att jag kan bli ganska arg. Fast det har blivit lite bättre och med tiden hoppas jag att det blir ännu bättre. Samtidigt som mitt personliga engagemang i ämnet är en enorm drivkraft så är det också ett hinder ibland. Och definitivt en källa till gråa hår och förhöjd blodtryck.
En annan sida på nätet man kan titta på om man har några minuter över eller gillar lokala nyheter är Slussens Tidning. Journalistskolan, poppius, där jag lär mig inte allt men mycket om digitala medier ligger bakom denna snart rikstäckande tidning. Eleverna på fortsättningskursen i journalistik skriver och vi som går kursen i digitala medier redigerar (bara lite), sätter en rubrik, snygger till texten med mellanrubriker, bearbetar bilder och bygger en puff. Det är ganska kul tycker jag. Titta bara på första nyheten om fladdermössen, den har jag gjort! Eller ja, själva texten och arbetet bakom gjorde en annan student men jag la ut den på nätet och pillade på fladdermus-bilden.
Så där kul kan man ha varannan lördag i huvudstaden.
När jag ändå är inne i ämnet journalistik så skriver jag en sak för Uppsala Fria Tiding just nu. Inte helt dummt det heller men svårt att få tag i bra intervjupersoner vilket betyder några hektiska timmar innan lämningen kl11 imorgon. Men det är inget nytt det heller.
onsdag 27 oktober 2010
söndag 24 oktober 2010
Lite tankar om forskningspolitik
Jag kom på att jag inte har skrivit så mycket om förra veckans uppdrag. Dels var det krönikan, som för övrigt blev rätt så bra. Jag lägger upp den eller en länk när den är publicerad.
Sedan skulle jag skriva lite om forskningspolitik. Två saker lite närmare bestämt:
Vad det gäller forskarassistenter hade jag en del bra material redan* men kom sedan på den smarta idén att det vore bra att prata med dem som faktiskt är unga forskare. Jag fick kontakt med Junior Faculty i Uppsala och dem var mycket entusiastiska. Till en början. Talade fritt och gav många bra exempel på vilka problem som finns och hur man skulle kunna lösa dem. Sedan skrev jag ett utkast om det de hade sagt och var egentligen ganska försiktigt. Tillbaks kom värsta korrekturen, till och med ett dokument som hette "förbjudna meningar". Jag förstår detta, jag vill verkligen betona det. Jag vill inte hänga ut eller skada någon, jag vill belysa dem problemen som finns. Och det är självklart att jag i sådana fall är mycket samarbetsvillig. Jag löste det hela genom att citera andra personer som hade sagt samma sak.
Men jag undrar: om man nu vill förändra någonting, krävs det inte att man blir lite obekväm då och då? Det är svårt att göra revolution och samtidigt vara systemet till lags så att man kan klara ännu ett steg i karriären.
Som vanligt kommer en länk till artikeln senare.
* Till exempel det här inlägget på bloggen under lagerkransen
Sedan skulle jag skriva lite om forskningspolitik. Två saker lite närmare bestämt:
- Björklund har tagit över även som forskningsminister
- Forskarassistenttjänsten försvinner som anställningsform och Vetenskapsrådet ska inte längre finansiera forskartjänster
Vad det gäller forskarassistenter hade jag en del bra material redan* men kom sedan på den smarta idén att det vore bra att prata med dem som faktiskt är unga forskare. Jag fick kontakt med Junior Faculty i Uppsala och dem var mycket entusiastiska. Till en början. Talade fritt och gav många bra exempel på vilka problem som finns och hur man skulle kunna lösa dem. Sedan skrev jag ett utkast om det de hade sagt och var egentligen ganska försiktigt. Tillbaks kom värsta korrekturen, till och med ett dokument som hette "förbjudna meningar". Jag förstår detta, jag vill verkligen betona det. Jag vill inte hänga ut eller skada någon, jag vill belysa dem problemen som finns. Och det är självklart att jag i sådana fall är mycket samarbetsvillig. Jag löste det hela genom att citera andra personer som hade sagt samma sak.
Men jag undrar: om man nu vill förändra någonting, krävs det inte att man blir lite obekväm då och då? Det är svårt att göra revolution och samtidigt vara systemet till lags så att man kan klara ännu ett steg i karriären.
Som vanligt kommer en länk till artikeln senare.
* Till exempel det här inlägget på bloggen under lagerkransen
Framåt
Det är den riktningen som saker och ting utvecklar sig i just nu. Inte helt utan avstickare men ändå.
Den fasta anställningen verkar visst inte bli så fast. Jag tror att min relation till den tidksriften kommer att förbli precis som den är - återkommande frilansare. Det är inte dummt det heller, speciellt eftersom det verkar som om konsulten som jobbar för AF tror på mig och ska bevilja starta-eget bidraget. Jag brukar ju säga att jag inte tror på något innan jag har skrivit på ett papper men i det här fallet är jag bara pyttelite rädd för en jinx. Vi diskuterade till exempel att jag självklart behövde en iPhone, vilken bank jag skulle ha och att en revisor är av fördel. Det var ett bra möte med massor input, jag antecknade flitigt och nu väntar jag bara på beskedet från starta-eget människan på AF att jag ska komma för att diskutera startdatum.
Spännande och skrämmande. Vilket i övrigt summerar mitt liv just nu ganska bra.
Den fasta anställningen verkar visst inte bli så fast. Jag tror att min relation till den tidksriften kommer att förbli precis som den är - återkommande frilansare. Det är inte dummt det heller, speciellt eftersom det verkar som om konsulten som jobbar för AF tror på mig och ska bevilja starta-eget bidraget. Jag brukar ju säga att jag inte tror på något innan jag har skrivit på ett papper men i det här fallet är jag bara pyttelite rädd för en jinx. Vi diskuterade till exempel att jag självklart behövde en iPhone, vilken bank jag skulle ha och att en revisor är av fördel. Det var ett bra möte med massor input, jag antecknade flitigt och nu väntar jag bara på beskedet från starta-eget människan på AF att jag ska komma för att diskutera startdatum.
Spännande och skrämmande. Vilket i övrigt summerar mitt liv just nu ganska bra.
onsdag 20 oktober 2010
My precious
Ok, jag ska skriva en krönika om forskningspolitik eller något i den stilen, är alldeles för trött men behöver sortera mina tankar lite. Det gör jag här och imorgon kan jag läsa vad jag tänkte och förkasta alltihop. Smart eller hur.
Jag tänkte utgå ifrån Gollum och hans kärlek till ringen. Hur han blir helt beroende på den trots att den förvandlar honom till en ganska otrevlig varelse. Hans kärlek och hat till den, den mörka makten som kallar och bestämmer över honom.
Känns det bekant?
Efter disputationen glänser doktorsringen på fingret. Det är det man får och har att titta på efter många års slit som i bästa fall var en äventyrlig resa och i värsta fall någonting man ångrar bittert. Men vad ska man ha ringen till? Om man vill ha maximal användning för den ska man vara kvar i forskningens korridorer. Slåss mot dem som står i vägen, samtidigt dyrka Sauron för att få pengar, ha en armé av orcher som jobbar dag och natt. Några heroiska väljer en egen väg och slåss för högre syften, att rädda mänskligheten och sånt. De flesta dör dock på vägen.
Det är såklart en överdrift men för det första är det kul med överdrifter, om inget annat kan man skratta åt eländet en liten stund och för det andra är forskningsvärlden en alldeles egen värld. Med olika grupperingar, ett eget språk, besynnerliga system (peer review till exempel) och en karriärväg som låter Frodos resa för att förstöra ringen blekna i jämförelse.
Att förstöra ringen - det påminner mig det jag har sagt om det akademiska karriärsystemet. Att man borde göra som på vissa tidingsredaktioner, sparka alla och sedan börja om från början.
För övrigt brukar vi säga "att göra en Gollum" när någon köper doktorsringen innan själva disputationen för att kunna ta på den direkt efteråt.
Och nu ska jag sova innan det här spårar ur totalt.
Jag tänkte utgå ifrån Gollum och hans kärlek till ringen. Hur han blir helt beroende på den trots att den förvandlar honom till en ganska otrevlig varelse. Hans kärlek och hat till den, den mörka makten som kallar och bestämmer över honom.
Känns det bekant?
Efter disputationen glänser doktorsringen på fingret. Det är det man får och har att titta på efter många års slit som i bästa fall var en äventyrlig resa och i värsta fall någonting man ångrar bittert. Men vad ska man ha ringen till? Om man vill ha maximal användning för den ska man vara kvar i forskningens korridorer. Slåss mot dem som står i vägen, samtidigt dyrka Sauron för att få pengar, ha en armé av orcher som jobbar dag och natt. Några heroiska väljer en egen väg och slåss för högre syften, att rädda mänskligheten och sånt. De flesta dör dock på vägen.
Det är såklart en överdrift men för det första är det kul med överdrifter, om inget annat kan man skratta åt eländet en liten stund och för det andra är forskningsvärlden en alldeles egen värld. Med olika grupperingar, ett eget språk, besynnerliga system (peer review till exempel) och en karriärväg som låter Frodos resa för att förstöra ringen blekna i jämförelse.
Att förstöra ringen - det påminner mig det jag har sagt om det akademiska karriärsystemet. Att man borde göra som på vissa tidingsredaktioner, sparka alla och sedan börja om från början.
För övrigt brukar vi säga "att göra en Gollum" när någon köper doktorsringen innan själva disputationen för att kunna ta på den direkt efteråt.
Och nu ska jag sova innan det här spårar ur totalt.
tisdag 19 oktober 2010
Nu händer det saker
Den berömda ketchup-effekten har inträffat. Helt plötsligt händer en hel massa saker och jag hoppas att det är bra saker. Samtidigt vågar jag knappt skriva om det eftersom jag är rädd för en liten jinx. Men eftersom jag inte har drabbats av storhetsvansinne och tror att min blogg är populärast i landet utnyttjar jag tillfället att skriver av mig lite.
Affärsplanen är som bekant inlämnat och idag ringde konsulten för att boka in ett möte på fredag. Det är då jag verkligen får sälja min affärsidé och övertyga dem att jag är Sveriges nästa stora vetenskapsjournalist.
Samtidigt har jag kanske ett jobb på gång. Ett riktigt jobb med lön, semester, kontor, kollegor och sånt som jag inte har haft på ett tag. En tjänst tills vidare, något jag inte trodde existerade i den här branschen eller i någon annan bransch som jag någonsin skulle sätta min fot i. Den enda nackdelen är pendlingen men det är kanske något som går att lösa, skriva kan jag ju göra lite var som helst.
Så länge som jag inte har skrivit på något papper kör jag parallelt även om det känns lite schizofrent. Men jag kan ju ha otur och det blir ingenting av nåt. Inget starta eget bidrag och inget jobb. Tillbaka till ruta ett.
Kalla mig gärna för galen men en liten liten bit av mig skulle föredra frilanslivet. Bara fördelarna förstås. Men vem tackar nej till en fast anställning som vetenskapsjournalist?
Inte jag i alla fall.
Affärsplanen är som bekant inlämnat och idag ringde konsulten för att boka in ett möte på fredag. Det är då jag verkligen får sälja min affärsidé och övertyga dem att jag är Sveriges nästa stora vetenskapsjournalist.
Samtidigt har jag kanske ett jobb på gång. Ett riktigt jobb med lön, semester, kontor, kollegor och sånt som jag inte har haft på ett tag. En tjänst tills vidare, något jag inte trodde existerade i den här branschen eller i någon annan bransch som jag någonsin skulle sätta min fot i. Den enda nackdelen är pendlingen men det är kanske något som går att lösa, skriva kan jag ju göra lite var som helst.
Så länge som jag inte har skrivit på något papper kör jag parallelt även om det känns lite schizofrent. Men jag kan ju ha otur och det blir ingenting av nåt. Inget starta eget bidrag och inget jobb. Tillbaka till ruta ett.
Kalla mig gärna för galen men en liten liten bit av mig skulle föredra frilanslivet. Bara fördelarna förstås. Men vem tackar nej till en fast anställning som vetenskapsjournalist?
Inte jag i alla fall.
måndag 18 oktober 2010
Hello Kitty
visst hade jag lovat att skriva mer om själva begravningen. I alla fall mig själv. Men dels börjar det kännas lite dystert att bara skriva om begravningar och dels händer det ganska mycket just nu. Bra saker som jag avslöjar när det är dags.
Idag fyller dottern år och redan nu på morgonen var det förstås en helt uppspelt tjej och en ännu mer uppspelt och avundsjuk lillebror som slet i några paket. "Den stora paketöppningen" ska äga rum i eftermiddag men nåt skulle det vara nu i alla fall. Femåringen fick en Hello Kitty dator. En sådan pedagogisk leksak där man ska lära sig mer om bokstäver och siffror. En dröm i rosa plast. Kitty pratar och uppmuntrar med "jättebra!" och "utmärkt!". Det tog inte särskild lång tid efter dottern började undra:
- Men hur kan det komma sig att Kitty kan prata fast hon inte har någon mun?
För att det har hon ju inte. För att man ska kunna berätta hemligheter till henne utan att hon kan berätta dem vidare, sägs det.
Jag tror helt enkelt att Kitty ska vara söt och hålla käften. Svårare än så är det inte.
Idag fyller dottern år och redan nu på morgonen var det förstås en helt uppspelt tjej och en ännu mer uppspelt och avundsjuk lillebror som slet i några paket. "Den stora paketöppningen" ska äga rum i eftermiddag men nåt skulle det vara nu i alla fall. Femåringen fick en Hello Kitty dator. En sådan pedagogisk leksak där man ska lära sig mer om bokstäver och siffror. En dröm i rosa plast. Kitty pratar och uppmuntrar med "jättebra!" och "utmärkt!". Det tog inte särskild lång tid efter dottern började undra:
- Men hur kan det komma sig att Kitty kan prata fast hon inte har någon mun?
För att det har hon ju inte. För att man ska kunna berätta hemligheter till henne utan att hon kan berätta dem vidare, sägs det.
Jag tror helt enkelt att Kitty ska vara söt och hålla käften. Svårare än så är det inte.
tisdag 12 oktober 2010
Inför begravningen - del II
När vi nu alla visste vad vi skulle ha på oss var det dags att göra sig i ordning. Det låter lätt, fyra vuxna som ska ta på sig svarta kläder, se allmänt respektabla ut, sätta sig i en bil och åka till Enköping.
Då har man dock inte tagit i beräkning att maken och svågern är världens långsammaste när det gäller att göra sig i ordning. Samt tidsoptimister när det gäller att planera vad man egentligen hinner med på fem minuter.
Medan min svåger grubblade i en kvart om han skulle raka sig eller inte stod maken och strök veckans skjortor. Han skull bara ha en skjorta för begravningen men eftersom det är så otroligt jobbigt att ta fram och fälla upp strykbordet bestämde han sig för att passa på. Vem vet när det finns tillfälle att stryka nästa gång. När väl svågern bestämde sig för att raka sig annonserade maken att han också skulle in på toa innan vi skulle åka. Det blir ganska ofta väl annonserade toalettbesök i den släkten, av den enkla anledningen att toaletten kommer att vara upptagen länge.
Under hela tiden pågick en ivrig diskussion mellan svärmor, svågern och maken hur det skulle bli att träffa släkten. Makens pappa dog för tolv år sedan och relationerna har varit lite spända sedan dess. Mitt i allt kom diskussion "var firar vi jul i år och varför" upp. En liten lätt Monty-Python (eller Loriot om man nu är tysk) började infinna sig.
Tre kvart innan begravningen satt vi äntligen i bilen. Jag fick aktivera mina tyska bilkörnings-gener för att få oss till kyrkan i tid. Och be maken att sluta med "om vi kommer för sent så gör vi så här" scenarier. Jag gjorde mitt bästa, körde 100 på en 70 väg och bad många stilla bön att vi inte skulle köra oss till våra egna begravningar. När vi svängde av från 55:an var det 17 kilometer till själva kyrkan. Det är nog dem längsta 17 kilometer jag har kört på länge, det slutade aldrig och vägen över Enköpings-trögden kändes oändlig lång.
Tre minuter innan tolv satt vi i kyrkan. Dags för begravning.
Då har man dock inte tagit i beräkning att maken och svågern är världens långsammaste när det gäller att göra sig i ordning. Samt tidsoptimister när det gäller att planera vad man egentligen hinner med på fem minuter.
Medan min svåger grubblade i en kvart om han skulle raka sig eller inte stod maken och strök veckans skjortor. Han skull bara ha en skjorta för begravningen men eftersom det är så otroligt jobbigt att ta fram och fälla upp strykbordet bestämde han sig för att passa på. Vem vet när det finns tillfälle att stryka nästa gång. När väl svågern bestämde sig för att raka sig annonserade maken att han också skulle in på toa innan vi skulle åka. Det blir ganska ofta väl annonserade toalettbesök i den släkten, av den enkla anledningen att toaletten kommer att vara upptagen länge.
Under hela tiden pågick en ivrig diskussion mellan svärmor, svågern och maken hur det skulle bli att träffa släkten. Makens pappa dog för tolv år sedan och relationerna har varit lite spända sedan dess. Mitt i allt kom diskussion "var firar vi jul i år och varför" upp. En liten lätt Monty-Python (eller Loriot om man nu är tysk) började infinna sig.
Tre kvart innan begravningen satt vi äntligen i bilen. Jag fick aktivera mina tyska bilkörnings-gener för att få oss till kyrkan i tid. Och be maken att sluta med "om vi kommer för sent så gör vi så här" scenarier. Jag gjorde mitt bästa, körde 100 på en 70 väg och bad många stilla bön att vi inte skulle köra oss till våra egna begravningar. När vi svängde av från 55:an var det 17 kilometer till själva kyrkan. Det är nog dem längsta 17 kilometer jag har kört på länge, det slutade aldrig och vägen över Enköpings-trögden kändes oändlig lång.
Tre minuter innan tolv satt vi i kyrkan. Dags för begravning.
fredag 8 oktober 2010
Inför begravningen - del I
Förra lördagen var det dags att begrava makens farfar. Inför det skulle det hända lite saker, som egentligen alltid innan man ska iväg på en - hur ska jag säga - festlighet? Högtidsdag? Formell tillställning? Hur som helst går det ju inte att rulla ur sängen, hoppa i dem kläder som ser någorlunda rena ut och gå dit. Lite mer än så borde man tänka efter.
På begravningar har man svart på sig. Jag har en svart kostym, jag har disputerad i den, haft den på fester när jag inte kände för klänning, var fin i den när jag skulle ta drottningen i hand och har varit på två begravningar i den. Den hänger i skåpet, redo för utgång, och allt jag brukar behöva göra är att ta fram efter att ha rullat ut ur sängen, hoppa in i den och gå iväg.
Två dagar innan begravningen kom jag hur som helst på att jag hade lovat maken att lämna in hans kostym på kemtvätten. Oh shit, tänkte jag, hoppas att det går. Och vilken tur att jag kom ihåg. Det är inte bra att lova en sak, bli påmind tre gånger och sedan ändå glömma det. Medan jag packade ihop hans saker i en plastpåse hade jag tillräckligt mycket sinnesnärvaro att titta på min egen kostym. Den var alldeles fläckig och då kom jag ihåg förra begravningen, speciellt lunchen efteråt och efterrätten som mina barn kladdade ut över mig.
Med två problem i en stor och randig Polarn o Pyret påse cyklade jag som besatt till kemtvätten. Makens kostym skulle gå att fixa till nästa dag, min var en tveksammare historia.
- Ja, jag får väl ta något annat, sa jag till damen i kemtvätten.
- Vi tjejer har det ju lite enklare, tyckte hon.
- Nja, det är en begravning, färgvalet är lite begränsad i det här fallet, svarade jag.
Helt plötsligt pratade vi om hur det är att förlora sin morfar eller farfar, hur ledsen man kan bli fast att personen i fråga blev hundra, hur en liten bit av barndomen försvinner. Eller en ganska stor ibland.
Då hann det lite ikapp mig, att det faktiskt var en begravning jag skulle till, av en person som i alla fall stod maken nära. Inte så nära som i andra fall men ändå en farfar.
Efter det köpte jag en ny svart klänning. Det är ändå en högtidsdag, den sista, tänkte jag, kanske dags att välja någonting annat än min svarta kostym. Som förresten blev ren och fin i tid, tack till damen på kemtvätten. Nu hänger den i skåpet och väntar på förhoppningsvis roligare tillfällen till utgång än en begravning.
På begravningar har man svart på sig. Jag har en svart kostym, jag har disputerad i den, haft den på fester när jag inte kände för klänning, var fin i den när jag skulle ta drottningen i hand och har varit på två begravningar i den. Den hänger i skåpet, redo för utgång, och allt jag brukar behöva göra är att ta fram efter att ha rullat ut ur sängen, hoppa in i den och gå iväg.
Två dagar innan begravningen kom jag hur som helst på att jag hade lovat maken att lämna in hans kostym på kemtvätten. Oh shit, tänkte jag, hoppas att det går. Och vilken tur att jag kom ihåg. Det är inte bra att lova en sak, bli påmind tre gånger och sedan ändå glömma det. Medan jag packade ihop hans saker i en plastpåse hade jag tillräckligt mycket sinnesnärvaro att titta på min egen kostym. Den var alldeles fläckig och då kom jag ihåg förra begravningen, speciellt lunchen efteråt och efterrätten som mina barn kladdade ut över mig.
Med två problem i en stor och randig Polarn o Pyret påse cyklade jag som besatt till kemtvätten. Makens kostym skulle gå att fixa till nästa dag, min var en tveksammare historia.
- Ja, jag får väl ta något annat, sa jag till damen i kemtvätten.
- Vi tjejer har det ju lite enklare, tyckte hon.
- Nja, det är en begravning, färgvalet är lite begränsad i det här fallet, svarade jag.
Helt plötsligt pratade vi om hur det är att förlora sin morfar eller farfar, hur ledsen man kan bli fast att personen i fråga blev hundra, hur en liten bit av barndomen försvinner. Eller en ganska stor ibland.
Då hann det lite ikapp mig, att det faktiskt var en begravning jag skulle till, av en person som i alla fall stod maken nära. Inte så nära som i andra fall men ändå en farfar.
Efter det köpte jag en ny svart klänning. Det är ändå en högtidsdag, den sista, tänkte jag, kanske dags att välja någonting annat än min svarta kostym. Som förresten blev ren och fin i tid, tack till damen på kemtvätten. Nu hänger den i skåpet och väntar på förhoppningsvis roligare tillfällen till utgång än en begravning.
Ett högt pris för yttrandefriheten
Igår på väg till dagis var det överraskande många polisbilar på gatorna. Barnens dagis ligger vid Polacksbacken och jag kopplade inte alls ihop detta med Lars Vilks föreläsning som skulle hållas där under ett sort säkerhetspådrag.
Senare på kvällen läste jag på nätet att notan för kalaset gick på närmare 800.000 kronor och då, äntligen, tändes den där lilla glödlampan över mitt huvud och jag förstod varför jag hade sett så många polisbilar.
800.000 kronor för en föreläsning i yttrandefrihetens namn. Paradoxalt nog blev några män som hade T-shirtar med texten "svenska muslimer för fred" på sig avvisade och fick inte vara med på föreläsningen. På sin höjd hade de tänkt att lämna föreläsningssalen under tysta former i protest, enligt en av dem som var med i Radio Uppland imorse. Men dessa personer fick alltså inte friheten att yttra sig.
Jag undrar lite, en föreläsning där de som tänker annorlunda och kan kritiserar det som sägs avvisas, är det verkligen yttrandefrihet? Eller är det verkligen rätt att ha en sådan föreläsning i en akademisk miljö som egentligen ska främja ett kritiskt sätt att tänka och utbyte av idéer samt åsikter? Nu var jag ju inte med på föreläsningen men själva tanken på hur det skulle gå gör mig skeptiskt. Det känns mer som en cirkus för maximal exponering och det är, som jag har uppfattat situationen, precis det Herr Vilks gillar.
Vi får se vad som blir hans nästa drag och hur mycket det kommer att kosta.
Senare på kvällen läste jag på nätet att notan för kalaset gick på närmare 800.000 kronor och då, äntligen, tändes den där lilla glödlampan över mitt huvud och jag förstod varför jag hade sett så många polisbilar.
800.000 kronor för en föreläsning i yttrandefrihetens namn. Paradoxalt nog blev några män som hade T-shirtar med texten "svenska muslimer för fred" på sig avvisade och fick inte vara med på föreläsningen. På sin höjd hade de tänkt att lämna föreläsningssalen under tysta former i protest, enligt en av dem som var med i Radio Uppland imorse. Men dessa personer fick alltså inte friheten att yttra sig.
Jag undrar lite, en föreläsning där de som tänker annorlunda och kan kritiserar det som sägs avvisas, är det verkligen yttrandefrihet? Eller är det verkligen rätt att ha en sådan föreläsning i en akademisk miljö som egentligen ska främja ett kritiskt sätt att tänka och utbyte av idéer samt åsikter? Nu var jag ju inte med på föreläsningen men själva tanken på hur det skulle gå gör mig skeptiskt. Det känns mer som en cirkus för maximal exponering och det är, som jag har uppfattat situationen, precis det Herr Vilks gillar.
Vi får se vad som blir hans nästa drag och hur mycket det kommer att kosta.
onsdag 6 oktober 2010
Äntligen
är ett ord som används flitigt den här veckan. Nu även av mig men inte alls i ett nobelt sammanhang.
Igår var jag på besök hos Trygghetsstiftelsen för att diskutera hur de skull kunna hjälpa mig i min process att söka jobb och starta eget. Jag hade hört mycket gott om dem och eftersom jag har varit anställd ett par år innan min anställning på KI tog slut skulle även jag kunna ta del av deras erbjudande. Ännu ett möte, ännu en diskussion om min "situation", det kändes nästa lite överflödigt. Det enda jag vill nu är att komma igång. Så kändes det innan jag åkte dit och jag funderade till och med över att ställa in mötet eftersom jag redan då var ganska krasslig.
Men det var helt underbart. Personen jag pratade med lyssnade, verkade förstå vad jag ville och kom med konstruktiva förslag. Hon gillade min affärsidé och därför får jag nu gå fler kurser på poppius på Trygghetsstiftelsens bekostnad samt kan söka ett liten summa pengar för att komma igång med företagandet.
Så där peppad och energirik har jag inte känt mig på länge. Det var den sista kicken jag behövde inför inlämnandet av min affärsplan. Snart är det dags att tuta och köra!
Äntligen!
Igår var jag på besök hos Trygghetsstiftelsen för att diskutera hur de skull kunna hjälpa mig i min process att söka jobb och starta eget. Jag hade hört mycket gott om dem och eftersom jag har varit anställd ett par år innan min anställning på KI tog slut skulle även jag kunna ta del av deras erbjudande. Ännu ett möte, ännu en diskussion om min "situation", det kändes nästa lite överflödigt. Det enda jag vill nu är att komma igång. Så kändes det innan jag åkte dit och jag funderade till och med över att ställa in mötet eftersom jag redan då var ganska krasslig.
Men det var helt underbart. Personen jag pratade med lyssnade, verkade förstå vad jag ville och kom med konstruktiva förslag. Hon gillade min affärsidé och därför får jag nu gå fler kurser på poppius på Trygghetsstiftelsens bekostnad samt kan söka ett liten summa pengar för att komma igång med företagandet.
Så där peppad och energirik har jag inte känt mig på länge. Det var den sista kicken jag behövde inför inlämnandet av min affärsplan. Snart är det dags att tuta och köra!
Äntligen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)