Inte bara jag

Det har hänt mycket det här året och mycket av det har jag åstadkommit alldeles själv. Jag har mycket att vara stolt över.
Men jag skulle aldrig ha klarat det utan stöd ifrån mina vänner och familj och andra jag har mött på vägen. Många är nog ganska omedvetna om sin roll, det kan handla om bara några peppande ord i förbifarten.

Ni som har lyssnat, coachat, tröstat och gjort annat vet själva vilka ni är. Ett stort tack!

På min disputationsfest höll min mamma ett fint tal. Hon uppfattade att mitt jobb, forskningen, var som att gå balansgång på en tunn tunn lina. Hon sa att det inte kändes så bra att hon bodde så långt borta för att då kunde hon inte fånga mig ifall jag skulle ramla. Men hon visste att jag hade många vänner och kollegor som skulle vara mjuka kuddar och dämpa mitt fall och min smärta om det skulle behövas. Jag tyckte att det var väldigt fina ord då men nu har jag nog förstått innebörden också. Det är inte hela världen att tappa balansen och ramla. Det finns personer som fångar upp och som gör det möjligt att överleva det läskiga. Och bara för att jag inte har nått ett mål i livet betyder det inte att det inte kan finnas andra. Det finns mycket mer än en forskare inom mig. Det är den viktigaste lärdomen av det här året.

2010

håller på att ta slut. Dags för en liten summering, inte minst för mig själv.

Jag har pluggat, praktiserat, vikarierat och frilansat. Varit arbetslös, startat ett företag och sökt jobb. Tagit många djupa andetag och mött det jag har blivit rädd för. Märkt att det inte var så farligt och har vuxit med konfrontationerna och utmaningarna.
Jag har sagt adjö till det jag har brunnit för utan att veta vad som händer härnäst. Jag har börjat tro på mig själv. Avslutat gammalt groll för att kunna starta något nytt.

I årets slut kom det en knäpp i ryggen som påminde mig på ett mycket smärtsamt sätt att jag måste ta hand om min kropp och inte bara min själ. Men jag tror att det är enklare att ta hand om kroppen, det handlar mest om disciplin och resan behöver inte blir längre än till närmaste gymmet.

2010 blev året där jag kom tillbaka. 2011, gör dig redo för mig.

Mera sömn

Den här ledigheten kvalificerar snart som den sömnigaste någonsin. Bara när jag hade körtelfeber var jag lika trött och då fanns det i alla fall en mycket bra förklaring.
Just nu

• är jag antingen drogad med smärtstillande och blir sömnig av det
• är inte drogad, har därför ont i ryggen och måste vila
• ligger jag med ett sjukt barn i soffan
• nattar ett barn
• eller småsover på soffan efter att barnen har lagt sig.

En mycket spännande ledighet med andra ord.
Samtidigt kanske det helt enkelt är så att min kropp behöver så här mycket vila. Naprapaten sa att ryggskottet håller på att läka, det lät som om ryggen hade farit rätt illa. Efter gårdagens behandling känns ryggen rakare än vad den har varit på 20 år, vilket är både en revolution och en mycket konstig känsla.

I skrivande stund bestämde sonen sig för att sova i min säng istället. Nu har han somnat om, hoppas jag, och jag ska vara vaken en timme till. Bara för att.
 

En sömnig jul

Missförstå mig inte. Vi har haft det jättemysigt. Förutom at vi har det som maken kallar för Sveriges fulaste gran har vi haft en lagom händelserik julafton och en traditionell lat juldag. Men på något sätt är vi väldigt sömniga. Jag går på max dos smärtstillande för ryggen och känner mig supergroggy ibland. Och idag var sonen inte riktigt sig lik, han har feber. Det har fått mig att fundera om inte även jag kanske har någonting i kroppen som gör mig sådär vansinnig trött.

Hälften av hushållet sjuka i olika åkommor, det är bara att hålla tummarna och hoppas att resten förblir frisk.

För övrigt är jag lite förbryllad över mellandagsrean som började idag, en dag efter julafton, klockan åtta på morgonen. Det väcker två frågor:

1. Har folk för mycket pengar? Även om allting är billigare så är det ändå rätt så rejäla belopp som ska spenderas på platta tv:n, datorer och annat
2. Vem orkar ställa sig utanför onoff eller liknande affärer klockan åtta på morgonen på juldagen?

Ett tänkbart scenario är ju att vänta med julklappsinköpen och handla nu om det ska vara någon elektronisk vara. Men på något sätt tror jag inte att det är så. Det blir bara ännu mer konsumtion, ännu mera "spara tusenlappar".

Jag har precis spenderat många tusenlappar utan att röra mig ifrån soffan. Klickklickklick så var nya datorn som mitt företag hade lovat mig i julklapp beställt. Lucköppningarna på företagskontot gav resultat den 23:e nämligen, då hade startkapitalet ramlat in. I mitt fall blir alltså svar på frågorna ovan:

1. Nej, jag har inte för mycket pengar. Verkligen inte. Men just nu har företaget det och det är verkligen dags för en uppgradering ifrån min 4-år gamla skruttiga PC.
2. Även utan ryggskott skulle jag inte haft någon större lust att bege mig till någon affär idag. Jag visste ju vad det var jag skulle handla och just "min" dator fanns inte som scheissebillgit erbjudande någonstans så då var det bara att klicka och beställa ett äpple. Det svåraste var att välja datorväska.

Nu får vi se hur julhelgen fortsätter. Jag antar att sjuklingarna stannar inne idag/imorgon och hoppas att de andra två kan hitta på något. På måndag är det dags för naprapaten igen för min del.

Mer om julgransdramat en annan dag. För dem som känner till Loriot kan jag bara säga: vi kvalar helt klart in där. Skönt på ett sätt, det är en lång familjetradition som fortsätter.

Jul med ryggskott

Jag är dumm som går och bär på sonen alldeles för mycket trots att han är 2,5 år. Jag är dum som sitter på en pinnstol vid matbordet när jag jobbar, dum son inte tränar och dum som tycker att det är helt normalt att ryggen gör onte i slutet av dagen.

Igår kom bestraffningen iform av ett *knäpp* när jag böjde mig ner för att ställa sonens stövlar på skohyllan. Ont hela dagen och ingenting hjälpte. Imorse var det värre. Inte bättre blev det av att lyfta sonen in på bilen för att åka till dagis. Vilka smärtor.

Som tur var fick jag tid hos en naprapat. Han knådade, vek ihop mig och sträckte ut mig. På måndag blir det återbesök och jag har en liten känsla att våran relation kommer att vara långvarig.

Jag har tänkt mycket på människor idag som lever med kronisk smärta. På grund av migrän, whiplash skada, magsår, you name it. Jag beundrar dessa människor att de ändå kan vara såpass trevliga och sociala. Hur de inte låter ta smärtan kontrollen över deras liv. Om jag hade en hatt skulle jah dra den, som jag brukar såga.

Jul utan klappar

Av olika anledningar har vi bestämt att skippa presenter för vuxna i år. Nästan. Jag ger bort några fotoalbum men det är mer en tradition än en present. Barnens mormor och farmor ska också ha tindrande ögon under julgranen.

Jag är mer än glad över denna nedskärning på presenterna, det var faktiskt jag som tog initiativet till det. Då känns det ännu mera snopet när den enda gången jag får lite julstämning är när jag slår in en present. Det är faktiskt helt sjukt, speciellt med tanken på att vi julbakar varenda helg just nu, lägenheten är pyntad med blingbling och nedräkningen till julafton pågår för fullt.

Men jag hoppas verkligen att julen blir trevlig. Och att barnens ögonen får mina att tindra också.

Fortsatt kaos

Det gäller inte bara trafiken men även mitt sinnestillstånd. Fortfarande på ett bra sätt men även det blir lite utmattande i längden. Just nu skulle jag verkligen behöva mer tid, därav bristen på bloggandet också.

Ta bara en dag som denna:

1. Tillrättavisning på dagis om julkorten. Inte alla hade fått och personalen har en "alla eller ingen" policy vad det gäller utdelande av kalasinbjudningarna, julkort etc. Det tycker jag egentligen är bra och jag hade tänkt att komplettera men ja... det blev inte av. Rättade till det hela hemma och tog med mig fler kort vid hämtningen.
2. Mailkoll, inget nytt. Kontokoll, inget nytt. Ju, barnbidraget men det var ju helt andra pengar jag var ute efter. Sådana som ska ramla in på företagskontot.
3. Notis om en kemistudent vars exjobb har belönats med ett pris. Egentligen är det här rätt så spännande forskning men på 1000 tecken blir det lite så där med spänningen.
4. Mailkoll igen. Trygghetsstiftelsen fyller ut mitt aktivitetsstöd, trevligt.
5. Detta leder till Det Stora Dilemmat som jag inte vill skriva för mycket om här. Kortfattad: jobb eller frilans? Eftersom det verkar finnas folk som tror på mig som frilansare och jag har möjligheten att prova - varför inte?
6. Det Stora Dilemmat avhandlas i mailform och med maken. Lite senare även med en av chefredaktörerna jag skriver för, hon passar på att meddela att hon kommer att ha mindre uppdrag för mig efter nyår.
7. Detta besked leder till dagens Stora Tvivel. Ett jobb är kanske ändå att föredra? Ett jobb är ett jobb och ett hobby är ett hobby. Svårare än så behöver det kanske inte vara.
8. Mitt i allt dunsar posten ner med regstreringsintyg för företaget från Skatteverket (hade redan ett sådant men utan momsregistrering) och en räkning för företagsförsäkring. En annan räkning för min hemsida på 0 kronor. Det var lite innovativt i alla fall.
9. Sen lunch, paketinslagning till mor och svärmor, insikten att jag inte kommer skriva så mycket mer innan hämtningen.
10. Hämtning, julkortsutdelning, ivrig letande efter en lila stjärna som försvann, hemfärd.
11. Det Stora Dillemmat avhandlad per telefon med en vän.
12. Kvällsjobb med mycket annat i huvudet. Julen till exempel.

Jag skulle kanske inte uppskatta det ändå. Men jag önskar att någon kunde säga: Gör så här! Det blir bra!
Lite handledning helt enkelt. Eller en ordentlig spark i baken att bestämma mig.
Och en ordentlig att-göra lista. Så här går det bara inte.

Rytmer, ritualer och rutiner

är enligt min mamma mycket viktiga för små barn. Jag tror att det är även viktigt för större barn (läs: vuxna) att ha dessa tre berömda R i vardagen.
Som frilansare kan det bli lite sisådär med rytmer, ritualer och rutiner. Det är jag själv som bestämmer och även om det låter bra är jag inte känd för att tycka om det. Jag växte upp på det glada 70-talet där barn skulle få göra som de ville och yttrade då det berömda citatet "måste vi verkligen göra vad vi vill idag" på dagis.

Därför har jag mina egna små rutiner. Som att göra en latte till mig själv när jag kommer hem från lämningen på dagis (som heter förskolan såklart), kolla min mail (faktum är att min dator är så seg att jag startar upp den innan jag gör latten) och mitt företagskonto. Det har blivit dagens spänning, eller varför inte lucköppning, för att se om någon av mina uppdragsgivare har fått för sig att betala en faktura. Det har de inte och därför kan jag inte heller komma på några dumma idéer hur jag ska spendera pengarna (en ny dator vore ju en bra idé) och börjar jobba istället.

Vid 14-tiden kommer jag på att jag är hungrig och äter lunch, sedan tickar klockan mot dagishämtningen. Efter det är det andra som bestämmer åt mig och det är ganska skönt att lämna över kommandot till dem små diktatorerna. Lika skönt är det att återta kontrollen på kvällen. Den är min, bara min.

Ett oemotståndligt erbjudande?

Just nu är mitt liv ganska spännande. Företaget är igång, det händer saker och även när det inte gör det så är det en händelse i sig.
Skrämmande är det också. Ibland, eller ganska ofta, kan jag undra vad jag håller på med. Förra veckan tyckte jag att det var hur stort som helst att köpa pärmar "på företaget". Pärmar! Det är varken en stor investition eller något man borde fundera allt för länge över.
I sådana ögonblick känns tanken på ett riktigt jobb ganska lockande. Lön, semester, kollegor, en chef att skylla på och hela kittet. Så passande har jag precis fått en förfrågan om jag har lust att ta ett jobb på KI. Koordination och forskning utan att själv stå på labbet. Precis inom mitt förförra forskningsområdet, med människor jag tycker om.

Jag har lite tid att fundera och det är bra. Det är definitivt dags för en plus och minus lista.

Men vad faaaan. Här har jag gått och utbildat mig, startat ett företag bara för att återvända till forskningens korridorer? Det kan väl knappast ha varit meningen?

Klick klick klick

och sa har jag en hemsida. Men innan det faktiskt finns något vettigt att läsa tänker jag inte avslöja den superhemliga och inte alls förutsägbara adressen dit.

Jag insåg igår, när jag var inne på min wordpress blogg som jag har använt i övningssyfte på poppiuskursen, att folk hamnar där när de googlar på mitt namn. Och det är inte bra när jag kontaktar chefredaktörer i jakt på uppdrag.

Nu vet jag inte om jag valde det bästa alternativet men i alla fall har jag kommit ett steg på vägen. Jag misstänker att en hel del tid kommer att gå åt till hemside-bygget nu. Förutom att skriva verkar "pyssla lite" vara en av mina huvudsysselsättningar just nu så varför inte...

Intervju av nobel karaktär

Jag vet inte själv hur det gick till. Jag fick idén att i alla försöka intervjua en nobelpristagare i samband med deras besök i Uppsala och frågade helt enkelt om det skulle finnas en möjlighet. I söndags pep telefonen, det skulle visst gå på måndag eftermiddag.

Igår blev en intressant dag med både nobelföreläsning, manisk förberedelse inför intervjun och så själva 15 minuter of fame. Han var trevlig och jag fick en känsla att vi kunde ha pratat hur länge som helst. Resultatet av våran pratstund finns på Ergos hemsida.

Idag är det ingen dum dag att vara frilansjournalist på. Rätt kul det här jobbet, faktiskt.

Och det smått roliga är: när jag slutade forska och började skriva sa jag att om jag nu inte kan få nobelpriset så kan jag i alla fall skriva om det. Och nu har jag gjort det.

Kreativ kaos

Så skulle jag kunna beskriva min tillvaro just nu. Företaget är i uppstartningsfasen och det är många lösa trådar som hänger här och var. Samt många olika besked på en och samma dag. Ett nej till ett uppdrag, en mailväxling om ett annat som låter positivt, någon som ringer och undrar om jag kan hoppa in och översätta en text med kort varsel.

Mitt i allt bergar med årets foton, foto-klistermärken och pappersbitar. Som tidigare gillar jag det kvadratiska formatet och då blir det mycket papper över.

Men det går framåt. Både med fotoböckerna och företaget. Tanken slog mig att kombinera både delarna, alltså att göra fotoböcker på beställning men det skulle bli alldeles för dyrt. Fast kul skulle det vara. Jag kanske lägger idén på min icke-existerande hemsida och ser om någon nappar.

Önskelista

Ö är den bokstav som är den sista, med den kan du börja din önskelista.

Så står det i dotterns "ABC med Rut & Knut". Bokstaven Ö är en bra början. Men sen då?
Jag fyller år snart och vet absolut inte vad jag ska önska mig. Det finns en del stora saker som jag "behöver" för företaget men dem tänkte jag köpa med startkapitalet. När det nu kommer.

Jag önskar mig sånt som jag inte visste att jag hade önskat mig. Att mina nära och kära kommer på den där perfekta presenten som jag inte hade en aning om. Eller helt enkelt en trevlig dag med familjen. Dottern har redan klurat ut ett vinnande koncept:

• teckningar som hon har ritat (hon har tydligen involverad flera barn i dagisgruppen)
• choklad
• en bok
• och blommor

Jag får hoppas att hon assisterar resten av familjen vid presentinköp.

Björklund

och hans stab har varit en anledning till lite irritation den här veckan. Jag har fått jobba vidare med min artikel om csn och teknologerna/naturvetare/andra studenter som läser 60 poäng varje år men inte 30 poäng varje termin och det har kommit en hel del nya uppgifter. Sådana som jag inte ville skriva utan att ha fått en kommentar ifrån dem det handlar om, alltså utbildningsministern och hans stab.

Inte helt oväntad: en stressad pressekreterare, hon lovar att kolla upp och höra av sig, hon gör inte det, jag ringer igen, hon lovar åter igen att höra av sig, inget händer. Under tiden pratar jag med csn om de har fått nya uppgifter, nej, det har de inte, min information är en nyhet också för dem.

Jag förstår att de inte har tid. Samtidigt kan jag tycka att om man nu slänger ur sig ganska viktig information på en studentrådskongress vore det fint om någon kan bekräfta det sen. Hur skulle det se ut om jag skriver i Ergo att studenter som har betalat sin återbetalningskrav ska få pengarna tillbaka och sedan visar det sig att inte vara sant? Bara ett exempel.

Jag tycker att det ger ett dåligt intryck. Speciellt för någon som säger att utbildning är ack så viktigt och ska löna sig. Tror knappast det på allvar.

Nej

det var inte sant. Jag var bara tillfälligt frisk och det var nog Iprenet som talade. Nu känner jag mina bihålor igen, det kan ju vara skönt att veta var de sitter men det gör ont. Och jag är ganska matt men det är väl bara att vänta på att det blir bättre.

Så mycket om det.

Helt sjukt

Företagare blir inte sjuka sägs det.
Jag hade faktiskt bestämt mig att vara sjuk idag och undrade precis på vilket sätt jag skulle vara det - på soffan med en bok, på soffan med datorn (den värmer) eller ändå i upprätt ställning med någonting halvproduktivt att göra när telefonen ringde. Eller fel, jag kollade lite efter nyheter som jag skulle kunna skriva om och såg någonting som skulle kunna komplettera artikeln jag skrev för Ergo förra veckan och hade mailat till chefredaktören om det.
Han ringde i alla fall och vips var jag inte sjuk längre. Fascinerande.

Det som skulle gå ganska snabbt tog nästan hela dagen, varje gång jag hade pratat med en person fanns den en ny nyhet som skulle följas upp. Mumma för en journalist.
Det hela gjorde jag under påverkan av droger (Ibuprofen) och räknade verkligen med att jag skulle betala ett högt pris för det. Alltså vara ännu sjukare på kvällen.

Nu kommer det bästa: jag är verkligen inte sjuk längre! Hur sjukt är inte det?

Två gånger tjugofyra

precis så många små paket ska jag packa ikväll. Jag förbannar mig själv lite för att ha satt en så hög ribba med adventskalendrerna förra året men nu är det som det är. Sporten har varit att hitta saker som inte är för dyra, kan användas som julpynt (läs: skulle köpas ändå), kan ätas upp eller integreras i befintliga leksaker. Lego till exempel.

Det var länge sedan jag fick en adventskalender. Den skulle kunna innehålla:

• böcker
• choklad
• glögg
• en timme extra om dagen

Bara några exempel. Om någon känner sig sugen.

Fortfarande november, fortfarande ljust

Trots den lilla julhybrisen idag är det fortfarande november. En månad som i år inte har varit sig likt. Det tackar jag för.

Jag har tidigare blivit uppmärksammad på att jag faktiskt har missat den bästa ljusinstallationen/showen i Uppsala, nämligen den vid slottet. Maken och sonen var där en sväng i eftermiddags och jag fick order att gå dit och titta.

Verkligen imponerande. Det var varken en installation eller en show, det var bara helt fantastiskt, slottet var en stor duk för ett stort mästerverk.
Grattis till den som ligger bakom.

Jul i vårt hus

Det är svårt att tro men idag tog jag en fullständig paus från företagandet. Det gjorde jag igår också förresten, då var jag på studentradion hela dagen men det har ändå någonting med journalist-rollen att göra.

Idag var främsta uppgiften att styra upp livet lite. Göra sådant man bör göra, handla, städa, umgås med familjen. Gå omkring i pyjamas halva dagen.
Dottern och jag skulle handla, för det första blev vi mycket förvånade när vi klev ur huset att det har snöat så mycket. Vårt hus är fortfarande inpackat i ett vit tält och därför vet vi inte vad det är för väder innan vi går ut. Sen, på Ica Maxi, fick vi en liten julhybris som smittade sig vidare hemma, sonen tyckte att det elektriska ljuset som han ska ha som stjärngosse var det bästa som hade hänt honom på länge. Det var också perfekt för att leta efter kassorna med julpynt och advents-saker på vinden. Som vi så småningom hittade. Efter det blev det såklart mer kaos än pynt, glitter och tomtar överallt men i alla fall en liten del av lägenheten blev fint.

Skillnaden mellan första advent och första december blev också avhandlad flera dagar under dagen. Nu har vi hängt upp adventskalendrerna och vissa personer hoppas på att tomtenissen som ska fylla på den på paket kommer redan inatt. Men jag vet att hon inte gör det :-)

Moms

Om nu debet och kredit är som syskon som måste ha precis lika mycket så är momsen den där släktingen som ingen vill umgås med. Den skickas liksom vidare och till slut hamnar den hos skatteverket. Och där vill man ju egentligen inte slutar sina dagar.

En annan sak jag undrar om dem olika momssatasrena är kopplade till olika status. Signalerar en högre moms en högre status? Momsen på böcker och texter är 6%, den på foto 25%. Den intelektuelle skulle säga att det skrivande och läsande folket belönas med mindre moms. Alkoholmomsen är 25%. Helt klart. Att dricka är inte bra.

Det här ämnet kräver lite grävande journalistik känner jag.

Debet och kredit - igen

Jag kom på en sak imorse eller inatt eller när det nu var. Det var mörkt i alla fall.
Debet och kredit är som syskon. Alla ska ha precis lika.
Svårare än så är det inte.
Bokföring, here I come.

Nya insikter

Att komma ut ur lägenheten är trevligt. Inte bara för att huset är inpackad i plast av olika slag som prasslar i blåsten och hindrar det lilla dagsljuset som finns ifrån att komma in, men också för att det är kul att göra någonting annat. Idag blev en sådan dag där jag var lite överallt och träffade många intressanta människor.

Dagens lärdomer, insikter och observationer:

• Om du är forskare och vill bli mottagen som en rockstjärna, glöm Nobelpriset. Jag var på en tillställning i universitetsaulan idag där sjätteklassare ställde forskare mot väggen med kluriga frågor. Forskarna mottogs som rockstjärnor och bjöd på sig själva. Moderatorerna gjorde ett suveränt jobb med vågen, presentation av framtidens material och bra frågor till forskarna. Science rocks!
• Framtidens material som sjätteklassarna vill forska på är geckotejp. Alltså ett tejp som liknar undersidan av geckons fötter och som skulle kunna ersätta spikar och skruvar och användas i handskar eller skor så att vi alla skulle kunna klättra uppför väggarna. Omröstningen genomfördes genom att stampa i golvet, skrika eller på något sätt ge ljud ifrån sig. Aulan bävade. Alla som har suttit igenom en promovering eller professorsinstallation där skulle uppskatta skillnaden. Gamla, dammiga traditioner mot glädje och liv. Inte så svårt att välja, tycker jag.
• Som doktorand och forskare förfryste jag mina fingrar många gånger genom att leta efter saker i -80 graders frysen. Som journalist förfryser jag mina händer när jag ska intervjua och foto utomhus på vintern. Same same but different.
• Om man vill manifestera sig har julmusik inte den rätta effekten. Vid Polacksbacken protesterade studenterna för CSNs återkrav på pengar för att teknologernas terminer är 17 veckor lång istället för 20. Då är det inte heltidsstudier, säger CSN. Bra manifestation med bra budskap men den trevliga juliga stämningen passade inte till min bild av "upp till kamp, krossa systemet".
• Debet och kredit är inte fullt så komplicerade som de verkar. Jag tror snarare att det är en konspiration, någon som har tänkt ut "nej men nu gör vi det här med bokföring så komplicerad som det bara går, vi uppfinner två begrepp som alltid måste jämna ut varandra, blir det inte noll är bokföringen fel." Men hallå, jag ska leva på mitt företag, blir det noll är jag inte glad! Men jag fattar principen.
• Ibland är det bra att inte göra saker i tid. Jag har inte haft någon tid att skriva artikeln om studenterna och CSN och medan jag var på dejt med debet och kredit kom nyheten att studenterna slipper återbetalningskraven. Nu kan jag ta med det i artikeln och då blir det genast mycket bättre än UNTs som hade en reporter och en fotograf på plats. Jag spelade in för radio, fotade och antecknade. Tre för priset av en.

Nu är det dags för en gammal tant som mig att sova och smälta alla intryck. Som sagt, inte varje dag jag kommer ut så här mycket.

En hemsida

bör man ha i dessa digitala tider. Speciellt om man driver ett företag.
Det är enkelt, säger alla. Det finns mallar, det går att fixa på en kvart. Jag började för drygt två timmar sedan att klicka fram och tillbaka och har inte blivit mycket smartare. Bara lite. Jag har insett att jag inte ska hålla på med saker jag inte kan och ska be en kompis att hjälpa mig. Eller rentav betala någon.

Ska det vara så svårt? Och är det värd den tiden jag lägger ner?
Tills vidare blir det en sida på wordpress. Jag vet inte än vad jag ska kalla sidan. Förslag:

• Natalie von der Lehr - frilansjournalist
• Vetenskap för alla

Nackdelen med det andra förslaget är att det inte riktigt framgår att jag skriver om annat också. Fast det kan jag ju skriva på sidan. Och på så sätt hamnar sidan kanske ganska högt upp när man googlar vetenskapsjournalist? Det vore ju trevligt.

Nu: lunch
Efter det: tillbaka till att göra listan som växer exponentiellt, speciellt när jag slösar tid på hemsidan

Debet och kredit

blir någ aldrig mina bästa kompisar. Men efter dagens kurs i bokföring känns det ändå som att vi kan umgås. Vänskapen får växa fram helt enkelt. Så länge det blir klirr i kassan är jag nöjd.

För övrigt börjar jag få en känsla att jag borde döpa om den här bloggen i "Natalie startar företag". Det är allt som rör sig i mitt huvud just nu. Menmen, det går över det också. Inte på ett dåligt sätt, hoppas jag, men bara att det lugnar ner sig lite och blir mer som ett vanligt jobb.

Mera tågelände

Jag får egentligen inte gnälla eftersom jag inte pendlar varje dag. Men dem gångerna jag åker mellan Stockholm och Uppsala låter mig verkligen uppskatta faktumet att jag slipper.

Igår på väg hem sprang jag till 16:30 tåget. Jag hann inte köpa en biljett men ville verkligen hem till mina och kära. Därför hoppade jag bara på. Sittplats var att glömma, jag satt på en trappa istället. Det som sved var att jag fick betala 180 kronor för nöjet. Så dyrt blir det när man inte har köpt en biljett innan.

Som sagt: tack att jag slipper. Definitivt en fördel av frilanslivet.

Det sista äventyret

Det här är en text som jag skrev på min kurs på poppius igår. Syftet var att dra igång en blogg som journalistisk verktyg. Jag ska inte göra detta på riktigt (fast det vore kul), men varsågod, här kommer texten.

I måndags fick jag nöjet att uppleva det som en vän till mig har kallat för det sista äventyret i vårt moderna samhälle – att åka tåg. Inte vilket tåg som helst heller men den berömda pendlarsträckan Uppsala-Stockholm. För att göra det hela extra spännande skulle jag ta just dem tågen som väldigt många med pendlaröde åker med, till Stockholm kl 07.49 och tillbaka till Uppsala 17.11.

Grattis och lycka till.

Som före detta pendlare till Karolinska Institutet i många år var jag väl förberedd. Min iPod var laddat och klart, jag hade någonting att läsa, rentav att jobba på och visste att det är en bra idé att vara på plats några minuter innan tågets avgång för att få en eftertraktad sittplats. Det är strategier som funkade ganska bra för ett par år sedan.

Men tydligen var min vision av en dags pendling en total utopi. På grund av vagnbrist var tåget mycket kortare än vad det skulle ha varit, för att vara exakt bara hälften så lång. Jag kopplade genast på strategin ”att hitta en bra ståplats” men inte heller detta var enkelt. Jag fick luta mig åt en vägg i alla fall, där stod jag och försökte läsa en rapport som jag senare på kvällen skulle skriva om. Bredvid mig, i hyllan där man kan lägga baggage, hade en man kurat ihop sig med sin bärbara dator. Han satt där och jobbade. Jag fick passa mig noga för att inte trampa på honom. I Knivsta klev fler människor på och eftersom jag absolut inte ville ge upp min ståplats med vägg att luta sig emot pressade jag mig mot väggen för att släppa förbi folk. Mannen i baggagehyllan levde ett farligt liv där. Tåget blev så fullt att en kvinna valde att sätta sig på toaletten. Det är en sittplats i alla fall, om än en ganska otrevlig sådan.

Vägen hem var lite bättre för min del. Jag fanns på perrongen när tåget rullade in, tjugo minuter innan avgång, och fick en bra sittplats. Många fick dock stå och det verkade som om många var väldigt vana vid det. En tjej som stod i gången hade tydligen hittat ett speciellt sätt att stå på så att hon samtidigt kunde hålla sin bärbara dator och titta på ett avsnitt av serien friends.

Tack gode gud att jag inte behöver göra detta varje dag. Min facebook sida svämmar över av status uppdateringar av kompisar som är arga över inställda och försenade tåg eller uttrycker sin förvåning över att tåget gick i tid och att det fanns plats. Nu förstår jag dem och kan bara säger: jag beklagar.

 

Min första vecka

som egenföretagare och frilansare på riktigt har varit händelserik. Jag tolkar mitt fulla schema som ett gott tecken fastän jag borde vara lite försiktigt där. Tidskriften jag skriver för har inlämning runt den 20:e varje månad och trots att jag har varit medveten om mina uppdrag ett bra tag så ägnade jag mig åt en hel del procrastination. Det är farligt och dumt och jag lovar mig själv bättring.

På grund av dessa jobb i sista minuten har jag inte hunnit blogga heller. Därför en snabb sammanfattning av veckan.

Måndag - fotokurs på poppius. Namnet på kursen var "foto för reportrar" och eftersom jag ganska ofta också fotar när jag är ute på uppdrag tänkte jag att det kan vara en bra idé att ta en kurs. En bra och känd fotograf ledde kursen men tyvärr blev det ganska råddig och det handlade mest om att ta snygga porträttbilder. Det finns ju en poäng att kunna det men jag hade mer förväntat mig att få tips hur man fotar på en presskonferens, hur jag får det bästa ur min kamera och hur jag kan fusera bild och text. Efter lunchen skickades vi ut i novemberregnet och sedan gick resten av eftermiddagen åt att ladda över bilderna till datorn. Bara lite diskussion och input, de mer artistiska bilder fick mest beröm. Mmmh. Jag vill inte direkt säga att jag är missnöjd men kursen levde inte upp till mina förväntningar.

Det är väl bara att jag ger mig ut med kameran och experimenterar själv.

För övrigt hade jag sinnesnärvaron att ta med handboken på morgonen, tyvärr var det den finska versionen jag greppade.

Tisdag - tre artiklar att skriva med deadline på torsdag. För två av dessa hade jag redan gjort en hel del research och intervjuerna, den tredje var orörd. Dagen blev inte sådär effektiv som jag hade tänkt mig, det blev en hel del trams på facebook också. Jag tror att det berodde på alldeles för många tomma word-dokument och den där känslan "nu är det på riktigt" som snodde min uppmärksamhet.

Onsdag - nu börjar det hända saker. Den längre artikeln om retoriken som företag som säljer gentester via nätet blir klar. One down, two to go. Jag ringer frenetiskt till personer på skolverket för att ta reda på mer om den nya läroplanen (okänd mark för mig tills dess) och upptäcker att det handlar om upptagna människor. Det här blir inte lätt. Bilen ska få vinterdäck och besiktigas, en intervjuperson ringer när jag står i bilhallen och ser en farbror som pratar med tanten från besiktningen, han skulle vilja köpa precis en sådan bil. Intervjupersonen kan inte intervjuas just då, han ringde för att säga att han är för upptagen och ska maila namn på några andra personer (som troligen ör också upptagna).
Tillbaka hemma vid text nummer två, en kort historia om neuroblastom, plingar mailboxen med ett meddelande om jag har lust att bevaka ett evenemang nästa dag på Ångström. Det är klart jag har. Men har jag tid? Det måste gå på något sätt.
Text nummer två blir klar sent på kvällen/natten, forskarna och jag mailar lite fram och tillbaka och en viss skriva-pek känsla infinner sig. Samtidigt kollar jag den nya läroplanen och börja skriva på text nummer tre.

Torsdag - sonen är sjuk och maken vabbar halva dagen. Jag är på Ångström och lyssnar på ett mycket intressant föredrag om sjukvårdssystemet i USA. Jag intervjuar föredragshållaren som verkar vara något av en ikon inom det området. Annars blir det ganska mycket presentationer med alldeles för mycket detaljerad data, någon borde berätta för forskarna att de borde bestämma sig vad de vill att folk ska komma ihåg. Jag utnyttjar tillfället och pratar i telefon med en kemilärare om den nya läroplanen och börjar få grepp av det hela.
På lunchen träffar jag en kvinna som disputerade på samma institution som jag och som nu också är journalist. Hon rekommenderar ett närverk till mig och det känns kul. Det är lite det jag behöver, personer som gör någonting liknande och som kan bistå med lite råd och stöd. Jag kommer att behöva massor av både delarna.

Eftermiddagen går mest åt att vabba och ett försök att göra en telefonintervju med två barn som stör, det blev inte så bra. På kvällen mera skriva skriva skriva. Och en son som vill att någon (jag) ska ligga hos honom.

Fredag - telefonintervju och jobb på text nummer tre. Skickar in det hela med en känsla att det inte blev så bra. Jag gillar verkligen inte detta.

Vad har jag då lärt mig?
Det uppenbara skulle man kunna säga. Att disponera min tid bättre, att räkna med att intervjupersoner inte går att få tag på i första vändan och att det kan ta ett litet tag att sätta sig in i nya ämnen. Barn kan bli sjuka, bilar ska besiktigas och citat ska godkännas. Allt går inte att lösa genom att jobba på kvällarna.

Å andra sidan
har jag hittat ett nytt nätverk, har lärt mig massor om läroplanen som jag hoppas kunna utnyttja i kommande uppdrag, har fått lite idéer att skriva om samt haft en upptagen start. Det hade nog varit värre att sitta och rulla tummarna första veckan.

Nästa vecka
ska jag planera! Visst, visst, jag kommer att förkasta planeringen men det är i alla fall en början. Jag ska också ta tag i rent organisatoriska saker för att ordna upp mitt liv som företagare.

Vi får se hur det går...

Det gamla och det nya

Jag intervjuade två forskare och en läkare idag och vi pratade lite om det där med att publicera. Och jag sa, lite på skämt, att min journalistiska publikationslista redan var mycket längre än min vetenskaplig trots att jag bara har varit verksam som journalist en bråkdel av tiden i jämförelsen med den som forskare.

För att bekräfta detta googlade jag mig själv. På google-träffarna blandas mitt nya och mitt gamla liv friskt. Saker jag har skrivit för Ergo, Kemivärlden, min avhandling och några pek dyker upp tillsammans och inte helt i kronologiskt ordning.

Jag fick också kommentaren idag att jag är modig som vågar att starta eget. Jag har funderat lite på det och kommit fram till att det är egentligen det enda jag kan göra just nu. Det är ytterligare ett steg ifrån forskningen, mot en ny riktning. Jag måste ta det för att inte stagnera och för att inte titta tillbaka med sentimentala ögon. Visst var det hemskt kul att forska. Ett kall som jag föjlde lite för länge och som jag har betalat ett dyrt pris för. På den här vägen mot det nya livet och den nya karriären har det funnits många stora steg. Det första var att i huvud taget söka till journalistutbildningen. Det andra att hoppa av forskningen utan att veta vad som skulle härnäst. Sedan att plugga. Det då otroligt stora beslutet att sluta söka forskningspengar. Praktik, ansökningar, jobbintervjuer, frilansplaner. Arbetslöshet. En smygande start på frilanslivet som nu blir "på riktigt".

Om någon hade sagt till mig för ett och ett halvt år sedan att jag nu skulle jobba som frilansjournalist med allt vad det innebär hade jag haft svårt att tro det. Men nu blev det så, tack att jag vågade ta varenda steg även om det kändes (och känns) för stort ibland. Igår på banken kände jag mig liten och undrade vad jag höll på med trots att jag bara öppnade ett företagskonto. Idag när jag pratade med en forskare som är orolig för den egna existensen kände jag att jag gjorde rätt. Och att det blir bra.