är ett roligt ord. Åtminstone om man kan tyska. Eller snarare kan tyska och inte svenska. Om man säger på tyska att man har en "affär" betyder det att man är otrogen. Gissa vad förvånad min pappa blev när han såg mitt häfte som det står AFFÄRSPLAN på med stora bokstäver. Han tyckte att det var ganska avancerad att till och med göra en plan och att det fanns förtryckta häften för det. Dessa svenskar alltså.
Hur som helst har jag suttit med min affärsplan idag. I den svenska betydelsen av ordet. Hur gör man en budget över en tänkt frilansverksamhet? Vissa betalar bra, andra dåligt eller ännu mindre. Svenska Journalistförbundet har rekommendationer men jag tror nästan inte att någon håller sig vid dessa. Eftersom jag ändå måste utgå ifrån någonting som AF förstår så börjar jag nog i den änden.
Imorgon ska jag sätta mig i bibliotekets tidningssal och leta efter potentiella kunder. I samband med den tyska betydelsen av affärsplan skulle det kunna ha en helt annan betydelse...skulle kunna vara en fin löpsedel. :-)
Måste nog sluta nu. Det här flummar iväg. Men ord är roliga, speciellt om de kan få en helt annan betydelse.
onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
Jorge Cham
är en riktig snygging. Trevlig är han också. Och rolig.
För dem som inte vet så tecknar hanphd -comics som flitigt sätts upp på alla labb och som har hindrad en och annan doktorand/forskare från att jobba och upptäcka nåt stort (han säger så själv).
I somras var han i Uppsala och föreläste och jag intervjuade honom för Uppsala Fria. Det var en av dem få intervjutillfällen där jag var "starstruck" och lite nervös på ett fnittrigt sätt. Jag avslöjade min egen bakgrund som avhoppad forskare för honom och då ställde han samma frågor till mig som jag till honom: saknar jag forskningen? Går det att överleva som frilansjournalist? Varför hoppade jag av? Hur är det att vara journalist på heltid?
Nu skriver jag om honom igen, den här gången för Ergo. Det som slog mig är hur mycket alla disputerade som inte stannar inom akademin måste förklarar hela tiden. Jag kan inte bli av med känslan att det är någon slags rättfärdigande, som om man vore misslyckad för att man inte blir professor.
Vi som disputerar är ju oftast plugghästar, vana att prestera och komma vidare. Det är kanske det som ligger till grunden för hela det akademiska systemet?
Jag vill göra som Jorge, låter fler känna att de inte är ensamma och få dem att skratta. För det är någonting som man absolut behöver för att klara av forskarvärlden.
Uppdatering: nu går det att läsa artikeln här. Läs och njut!
För dem som inte vet så tecknar han
I somras var han i Uppsala och föreläste och jag intervjuade honom för Uppsala Fria. Det var en av dem få intervjutillfällen där jag var "starstruck" och lite nervös på ett fnittrigt sätt. Jag avslöjade min egen bakgrund som avhoppad forskare för honom och då ställde han samma frågor till mig som jag till honom: saknar jag forskningen? Går det att överleva som frilansjournalist? Varför hoppade jag av? Hur är det att vara journalist på heltid?
Nu skriver jag om honom igen, den här gången för Ergo. Det som slog mig är hur mycket alla disputerade som inte stannar inom akademin måste förklarar hela tiden. Jag kan inte bli av med känslan att det är någon slags rättfärdigande, som om man vore misslyckad för att man inte blir professor.
Vi som disputerar är ju oftast plugghästar, vana att prestera och komma vidare. Det är kanske det som ligger till grunden för hela det akademiska systemet?
Jag vill göra som Jorge, låter fler känna att de inte är ensamma och få dem att skratta. För det är någonting som man absolut behöver för att klara av forskarvärlden.
Uppdatering: nu går det att läsa artikeln här. Läs och njut!
måndag 27 september 2010
Vem
vill gå på bio?
Så sa jag till mina barn igår. Svaret var: jag och dottern ville, sonen är för liten och har aldrig varit på bio, vi bestämde att han ville det. Han gillar popcorn och uppfyller därmed en viktig förutsättning.
Den utvalda filmen (av mig) var "Vem", en filmatisering av Stina Wirséns böcker. Vi har läst ganska många av Vem-böckerna med mycket inlevelse. En storfavorit här hemma.
Jag intervjuade Stina Wirsén för ungefär ett år sedan och då pratade hon rätt mycket om filmen. Jag skrev ett personporträtt på henne efter vårt möte och det är väl ingen överdrift att säga att jag verkligen gillar henne. Hon gjorde ett ganska stort intryck för mig, inte bara för alla dem fantastiska sakerna hon gör men ännu mer för att hon gör det hon alltid har velat. För ett år sedan, när mitt eget självförtroendet var någonting jag fick leta efter, var denna självklarheten någonting som fick mig att förstumma. Fast på ett bra sätt.
Tillbaks till bion. Spännande var det. Först lite dramatik eftersom dottern ramlade i biosalongen och spillde ut halva popcornen. Vilken tur att även den minsta portionen (såklart att barnen skulle ha varsin) är så gigantisk stora. Sedan drog lite trailers igång som var alldeles för högljudda och som fick sonen att säga "gå em". Jag blev lite orolig där ett tag.
Men, när det äntligen var dags för själva filmen, var det helt underbart. Vi var som förhäxade alla tre. Vi föjlde filmen med samma inlevelse som när vi läser böckerna och det var vi inte ensamma om. En halvtimme var ganska lagom för sonen också, trots allt var det hans biopremiär.
Efter det gick vi till biblioteket för att låna så många Vem-böcker som möjligt. Sedan var det dags för lite lek i Stadsparken och efter det McD. Jag hade nästan tänkt skippa besöket på hamburgare-restaurangen men dottern påminde mig om det och på så vis slapp jag laga mat. Smart.
När vildingarna var utfordrade somnade sonen i cykelkärran.
En lyckad eftermiddag för oss alla. Det är en av de finaste sakerna jag vet: att bara dra iväg och bestämma vad som ska hända allteftersom. När det funkar med barnen blir det verkligen en alldeles speciell känsla. Och jag är fortfarande tillräckligt mycket barn för att själv bli barnsligt förtjust i bra barnfilmer, böcker och den glädjen som är ganska oskuldig. Alltså att helt enkelt njuta av stunden utan att tänka på alla "borde" och "måste".
Plus i kanten för oss!
Personporträttet på Stina W är fortfarande opublicerad. Kanske dags att försöka sälja det?
Så sa jag till mina barn igår. Svaret var: jag och dottern ville, sonen är för liten och har aldrig varit på bio, vi bestämde att han ville det. Han gillar popcorn och uppfyller därmed en viktig förutsättning.
Den utvalda filmen (av mig) var "Vem", en filmatisering av Stina Wirséns böcker. Vi har läst ganska många av Vem-böckerna med mycket inlevelse. En storfavorit här hemma.
Jag intervjuade Stina Wirsén för ungefär ett år sedan och då pratade hon rätt mycket om filmen. Jag skrev ett personporträtt på henne efter vårt möte och det är väl ingen överdrift att säga att jag verkligen gillar henne. Hon gjorde ett ganska stort intryck för mig, inte bara för alla dem fantastiska sakerna hon gör men ännu mer för att hon gör det hon alltid har velat. För ett år sedan, när mitt eget självförtroendet var någonting jag fick leta efter, var denna självklarheten någonting som fick mig att förstumma. Fast på ett bra sätt.
Tillbaks till bion. Spännande var det. Först lite dramatik eftersom dottern ramlade i biosalongen och spillde ut halva popcornen. Vilken tur att även den minsta portionen (såklart att barnen skulle ha varsin) är så gigantisk stora. Sedan drog lite trailers igång som var alldeles för högljudda och som fick sonen att säga "gå em". Jag blev lite orolig där ett tag.
Men, när det äntligen var dags för själva filmen, var det helt underbart. Vi var som förhäxade alla tre. Vi föjlde filmen med samma inlevelse som när vi läser böckerna och det var vi inte ensamma om. En halvtimme var ganska lagom för sonen också, trots allt var det hans biopremiär.
Efter det gick vi till biblioteket för att låna så många Vem-böcker som möjligt. Sedan var det dags för lite lek i Stadsparken och efter det McD. Jag hade nästan tänkt skippa besöket på hamburgare-restaurangen men dottern påminde mig om det och på så vis slapp jag laga mat. Smart.
När vildingarna var utfordrade somnade sonen i cykelkärran.
En lyckad eftermiddag för oss alla. Det är en av de finaste sakerna jag vet: att bara dra iväg och bestämma vad som ska hända allteftersom. När det funkar med barnen blir det verkligen en alldeles speciell känsla. Och jag är fortfarande tillräckligt mycket barn för att själv bli barnsligt förtjust i bra barnfilmer, böcker och den glädjen som är ganska oskuldig. Alltså att helt enkelt njuta av stunden utan att tänka på alla "borde" och "måste".
Plus i kanten för oss!
Personporträttet på Stina W är fortfarande opublicerad. Kanske dags att försöka sälja det?
fredag 24 september 2010
Vab istället för Vaf
Idag är min tredje dag den här veckan där jag vabbar. I måndags och tisdags var det sonen som var sjuk, igår på eftermiddagen blev det dotterns tur. Eftersom det är svårt att lämna och hämta ett friskt barn på dagis när det andra är sjuk är de hemma både två.
Det är ju sånt som hör småbarnsföräldrarslivet till men ändå känns det lite som ett koma. Det är svårt att göra någonting annat samtidigt som huvudet har tid att komma på alla dessa saker som man borde göra. Och så ser man stöket hemma som inte blir bättre med två uttråkade barn hemma. Den tiden där de är så sjuka att de verkligen bara ligger ihopkurad under en filt och tittar på barnkanalen eller till och med sover går över ganska snabbt, efter det blir det en ganska aktiv sjuktillvaro. Till exempel: hur kan man med 40 graders feber står i vardagsrummet och, under en liten glädjedans, tömma hålslagaren på all "konfetti" och kasta det omkring med glada tjohorop?
Något jag verkligen borde göra akut är att ta hand om mitt ännu fiktiva företag. Jag borde vaffa. Vård av företag. Annars blir det aldrig någonting.
På tal om det var jag på starta-eget dagen igår och det var riktigt bra. Tydlig information om vad som måste göras, regler, skatter och annat som väntar. Det kändes som fullt möjligt att genomföra.
Så då är det bara att sätta igång och vaffa på heltid. På måndag.
Det är ju sånt som hör småbarnsföräldrarslivet till men ändå känns det lite som ett koma. Det är svårt att göra någonting annat samtidigt som huvudet har tid att komma på alla dessa saker som man borde göra. Och så ser man stöket hemma som inte blir bättre med två uttråkade barn hemma. Den tiden där de är så sjuka att de verkligen bara ligger ihopkurad under en filt och tittar på barnkanalen eller till och med sover går över ganska snabbt, efter det blir det en ganska aktiv sjuktillvaro. Till exempel: hur kan man med 40 graders feber står i vardagsrummet och, under en liten glädjedans, tömma hålslagaren på all "konfetti" och kasta det omkring med glada tjohorop?
Något jag verkligen borde göra akut är att ta hand om mitt ännu fiktiva företag. Jag borde vaffa. Vård av företag. Annars blir det aldrig någonting.
På tal om det var jag på starta-eget dagen igår och det var riktigt bra. Tydlig information om vad som måste göras, regler, skatter och annat som väntar. Det kändes som fullt möjligt att genomföra.
Så då är det bara att sätta igång och vaffa på heltid. På måndag.
100 års present
Jag blev påmind igår om sommarens dilemma vad man skulle ge en 100-åring i present. Inget vin som ska lagras, kom jag ganska snabbt fram till. En bra bok är annars nästan aldrig fel. Men födelsedagsbarnet syn var inte det bästa. Inte heller hans hörsel, annars hade en ljudbok om någonting historisk varit nåt.
Jag röstade faktiskt på något man kan äta eller dricka upp omgående. Choklad till exempel. Kanske till och med med sprit i, då kanske det skulle bli lite liv i gubben.
Men den stora släkten hade redan bestämt att ge honom en fatölj som var skön att sitta i. Och det var den han satt i när han hälsade oss välkommen till kalaset.
Jag röstade faktiskt på något man kan äta eller dricka upp omgående. Choklad till exempel. Kanske till och med med sprit i, då kanske det skulle bli lite liv i gubben.
Men den stora släkten hade redan bestämt att ge honom en fatölj som var skön att sitta i. Och det var den han satt i när han hälsade oss välkommen till kalaset.
Ett annat problem var sången. Ja må han leva uti hundrade år kan kännas lite makabert på 100-års dagen. Jag grubblade en hel del även över den biten men visste att någon annan skulle bestämma. Och så blev det den klassiska, men utan andra versen. Det var en lättnad i alla fall. Seda han hann ju dö innan han hade levt uti hundrade år också så vi slapp infria hotet (eller löftet) om att skjuta honom i vilket fall som helst.
Hur länge måste man ha suttit i en fatölj för att den ska ha varit värd inköpet?
Min mormors bestämda åsikt sedan minst 15 år är att hon ska dö när som helst. Därför får man inte ge henne dyra presenter. För några år sedan fick även hon en fatölj och beklagade sig genast att det var bortkastade pengar. Då ställde min mamma precis den frågan:
- Hur länge tycker du att man ska sitta i en fatölj för att den ska vara värd sitt pris? Finns det någon avsittningstid? Du får väl se till att sitta där så mycket som möjligt.
Jag hoppas att farfar hann sitta lite i stolen i alla fall. På födelsedagen såg han nöjd ut.
Jag hoppas att farfar hann sitta lite i stolen i alla fall. På födelsedagen såg han nöjd ut.
onsdag 22 september 2010
100 år
blev makens farfar. Förra veckan gick han bort.
I somras var vi på hans 100-års kalas. Det var verkligen en gammal man som hälsade oss välkommen. Han både såg och hörde dåligt, med minnet var det också lite sisådär, och förutom att berätta för honom vad jag hette var jag också tvungen att avslöja hur jag "kom in i släkten".
- Jag är gift med Fredrik, sa jag.
Ingen respons
- Fredrik, du vet, Uffes pojk, la jag till.
Då kopplade han. Lättast var det att förklara kopplingen till hans egna barn, då föll alla bitar på plats och han kom ihåg. Även Fredrik var tvungen att presentera sig som "Uffes pojk". Det är klart att jag inte tog illa upp, det var mer rörande hur han satt i sin nya fatölj, tog alla i hand och var verkligen glad över att alla hade kommit. Som ett litet barn som inser att allt det där ståhej på kalaset är just för honom.
Den yngste familjemedlemmen som var med på festligheten var 10 månader gammal.
- Det här är alla de dina som är här idag, sa någon. Titta vad många det är.
Generna är odödliga.
Och samtidigt som det rådde en idyllisk Bullerby-stämning med fyra generationer som skrattade, lekte, åt och drack påmindes i alla fall jag om den egna dödligheten. Ännu konstigare blev hela tillställningen av just det faktumet att Fredriks far, Ulf, gick bort för 12 år sedan. Det var en tydlig länk i kedjan som saknades och just denna eftermiddag kändes som en extra sting i hjärtat.
- Du har betytt mycket för många människor, det måste du veta, Birger, sa en gammal farbror som hade satt sig på huk framför rullstolen.
- Det är många som beundrar dig.
Jag tycker att det är fint att han fick uppleva denna dagen. Den samlade glädjen och respekt för hans liv.
Farfar tyckte att det var nästan overkligt att fylla hundra. Men han var glad över det. Farmor betvivlade att han skulle dö innan, hon menade att han ändå såg framemot sin födelsedag. Den tre-siffrige. Och hon hade rätt.
Jag undrar vilken bit av honom mina barn har fått?
I somras var vi på hans 100-års kalas. Det var verkligen en gammal man som hälsade oss välkommen. Han både såg och hörde dåligt, med minnet var det också lite sisådär, och förutom att berätta för honom vad jag hette var jag också tvungen att avslöja hur jag "kom in i släkten".
- Jag är gift med Fredrik, sa jag.
Ingen respons
- Fredrik, du vet, Uffes pojk, la jag till.
Då kopplade han. Lättast var det att förklara kopplingen till hans egna barn, då föll alla bitar på plats och han kom ihåg. Även Fredrik var tvungen att presentera sig som "Uffes pojk". Det är klart att jag inte tog illa upp, det var mer rörande hur han satt i sin nya fatölj, tog alla i hand och var verkligen glad över att alla hade kommit. Som ett litet barn som inser att allt det där ståhej på kalaset är just för honom.
Den yngste familjemedlemmen som var med på festligheten var 10 månader gammal.
- Det här är alla de dina som är här idag, sa någon. Titta vad många det är.
Generna är odödliga.
Och samtidigt som det rådde en idyllisk Bullerby-stämning med fyra generationer som skrattade, lekte, åt och drack påmindes i alla fall jag om den egna dödligheten. Ännu konstigare blev hela tillställningen av just det faktumet att Fredriks far, Ulf, gick bort för 12 år sedan. Det var en tydlig länk i kedjan som saknades och just denna eftermiddag kändes som en extra sting i hjärtat.
- Du har betytt mycket för många människor, det måste du veta, Birger, sa en gammal farbror som hade satt sig på huk framför rullstolen.
- Det är många som beundrar dig.
Jag tycker att det är fint att han fick uppleva denna dagen. Den samlade glädjen och respekt för hans liv.
Farfar tyckte att det var nästan overkligt att fylla hundra. Men han var glad över det. Farmor betvivlade att han skulle dö innan, hon menade att han ändå såg framemot sin födelsedag. Den tre-siffrige. Och hon hade rätt.
Jag undrar vilken bit av honom mina barn har fått?
Äntligen!
I fredags kom äntligen Ergo med mitt reportage och den berömda krönikan. När jag gick in på webben fanns redan en kommentar och även på facebook började positiv feedback komma in. Jag blev verkligen glad och kände för första gången på riktigt att det kanske var en bra idé att skriva om det här eländet. När jag gjorde det var det lite för mig själv men också för att jag verkligen ville lyfta fram frågan. Alla kommentarer visar att det uppskattas och det är såklart kul.
Jag fick även ett mail från en kille som kände igen sig fastän han var verksam inom humaniora. Som Jorge Cham sa så passande: Det här är en global misär inom alla discipliner.
Nu har jag ny energi för att fortsätta skriva om forskningspolitik. Jag har redan fått en längre krönika i uppdrag, den här gången av Kemivärlden. Samt ett uppslag om ett känd svensk forskningsinstitut men där hamnar jag genast i kategorin "dilemma" igen. Jag får se hur jag gör med den saken.
Alla ni som har en åsikt om forskningspolitik, lämna gärna en kommentar här vad NI vill att jag tar upp.
Jag fick även ett mail från en kille som kände igen sig fastän han var verksam inom humaniora. Som Jorge Cham sa så passande: Det här är en global misär inom alla discipliner.
Nu har jag ny energi för att fortsätta skriva om forskningspolitik. Jag har redan fått en längre krönika i uppdrag, den här gången av Kemivärlden. Samt ett uppslag om ett känd svensk forskningsinstitut men där hamnar jag genast i kategorin "dilemma" igen. Jag får se hur jag gör med den saken.
Alla ni som har en åsikt om forskningspolitik, lämna gärna en kommentar här vad NI vill att jag tar upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)